fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 14 juli 2022

Skolimowskis åsnefilm är stundvis som rena trippen

Att göra en remake på Robert Bressons Min vän Balthazar visar sig vara helt genialt i Eo – Jerzy Skolimowski har gjort en vacker film om en åsnas liv och lidande. Charlotte Wiberg har sett den på Karlovy Varys filmfestival.

Okej. Jag har faktiskt aldrig gillat Bresson. Han tråkar ut mig till tårar. Det stela amatörskådespeleriet, det långsamma tempot, det sedelärande. Men det finns ett stort undantag. Och det är naturligtvis fina Min vän Balthazar. Att rikta fokus på en liten åsna, från hans barndom till hans död efter år av människors till synes godtyckliga och ibland grymma men ibland kärleksfulla behandling, är genialt och med åsnan bärande män på ryggen som diskuterar action painting blir insikten om vilka värdeskalor vi rör oss med och vad som faktiskt är viktigt akut och överväldigande.

Att göra en remake på filmen då? Också genialt! Att vara emot remakes är som att tycka att en pjäs bara ska spelas en gång, i en uppsättning. Att remakes ofta inte tillför så mycket beror på antingen dåliga eller obefintliga idéer, eller på att de bara handlar om att försöka rida snålskjuts på en befintlig films ekonomiska framgång. Det är 56 år sedan Bressons åsna dök upp på skärmen. Jerzy Skolimowski låter sin Eo (ja, visst är det ljudet av en åsnas skriande) leva i dagens värld med de nya frågeställningar det innebär och gör verkligen en egen, ny film som dessutom är lyckad, samtidigt som den är tillräckligt nära relaterad originalet att det funnits en navelsträng. Filmen visades i kategorin Horizons på Karlovy Vary International Film Festival.

Lilla Eo är redan en vuxen åsna när vi träffar honom, men precis som Balthazar har han en Marie som älskar honom – här heter hon Kasandra och arbetar på cirkus. Liksom Bressons Marie en hon en otrevlig och våldsam pojkvän. Ändå är det hos Kasandra Eo har det som bäst, och det är en missriktad godhet som utövas när en djurrättsorganisation omhändertar honom (då cirkusdjur ses som en daterad och grym tradition). Det finns förstås flera paralleller mellan de båda åsnornas väg genom livet, båda utsatta för människors nycker, slumpens spel och toxisk maskulinitet, men stilmässigt är filmerna diametralt olika. Eo är faktiskt stundvis som rena trippen, med olika färgfilter och en natur som inte bara är trolsk utan upplevs som jag föreställer mig att den kan göra efter intag av psykedeliska svampar. Det är inte illa av en regissör i Skolimowskis ålder (84) att arbeta så experimentellt. Det finns också en helt annan expressivitet i hur Skolimowski visar andra djur såsom Eo ser dem. Som med den förundrade, beundrande men också lite skrämda bilden av de vackra hästarna på den gård där han kort hamnar (och är helt malplacerad). Skolimowski fokuserar betydligt mer konsekvent på sin icke-mänskliga huvudperson och de människor som kommer i Eos väg är på sin höjd föremål för korta biberättelser.

Några ord måste ägnas åt slutscenen. Bressons slutbild på hur Balthazar till tonerna av Schubert pianosonat nummer 20 dör omgiven av en flock får på en äng tillhör ju i all sin enkelhet filmhistoriens mest gripande. Skolimowskis står inte långt efter. Den är dock betydligt mer brutal och jag är tacksam att regissören avslutar scenen där han gör. Utan att spoila för mycket kan jag säga att den ålderstigna regissören står på dagens djurvänners sida, trots att omplaceringen av Eo från cirkusen inte var ett helt lyckat grepp. Vi vet inte alltid vad som verkligen är det bästa för ett enskilt djur, men vi vet en del om motsatsen.

 

Annons