fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 15 juli 2022

Elegant om kronisk mytomani i Jöns Jönssons Axiom

Julius kan inte sluta ljuga i detta tyska kammardrama om social framgång. Axiom lever vidare i mig som en av de intressantaste filmupplevelser jag haft, skriver Charlotte Wiberg som sett den på Karlovy Varys filmfestival.

Den svenska närvaron bland filmerna som visades på årets filmfestival i Karlovy Vary inskränkte sig till Ruben Östlunds Triangle of Sadness och kortfilmen Tjejtoan 4-ever! av Angelika Abramovitch. Men det fanns i alla fall minst ytterligare en svensk regissör med i fältet – Jöns Jönsson, som arbetar i Tyskland. Det är också där hans film Axiom utspelar sig. Den är ett elegant kammardrama centrerad på en ung man, Julius, som inte kan sluta ljuga. I Tyskland använder man uttrycket Angeber för sådana som Julius, människor som skryter eller rakt av ljuger om vilka de är; de anger sig, uppger sig vara något annat, något bättre, något mer socialt framgångsrikt.

Filmen börjar med att Julius träffar en ny kollega på arbetsplatsen, ett konstmuseum. Han nämner att han ska ta med några andra kollegor på båttur, och i scenen som följer visar det sig att den nya kollegan bjudits med. Men nog är det lite märkligt. Hur arg Julius blir för att inte alla tagit med sig egna flytvästar (något han inte bett dem om). Kommentarerna om vad trevligt det är att det äntligen blir av – Julius brukar ställa in i sista minuten. Att han parkerar bilen långt från hamnen. När det köpts flytvästar till alla i en affär vid hamnen får Julius ett slags krampanfall, något liknande epilepsi. Det blir sjukhuset i stället för båtfärd.

Och så fort hans mamma kommer in i bilden förstår vi att det är just så som vi misstänkte. Det finns ingen båt. Familjen är inte rik och har ingen adlig anknytning, vilket Julius nonchalant hävdat under bilturen. Mamman ber honom sluta ljuga, och Julius lovar. Men han kan inte sluta. Han ljuger hela tiden, för alla. Inte minst för sin flickvän som studerar opera, vilket bara det förstås är en anledning för Julius att göra sig mer intressant. Men vid ett tillfälle upprepar flickvännen en av hans historier för ett nytt sällskap, som om det handlade om något som hänt henne. När han frågar henne om saken påstår hon att historien ursprungligen kommer från henne.

När filmen slutar befinner jag mig i obehaglig ovisshet. Är det i själva verket så att också alla omkring Julius ljuger? Är vi i ett helt samhälle av Angeber, eftersom ingen är intressant nog i sig själv? Är Julius och eventuellt andras ljugande en slags självmedicinering, ett försök att göra ett liv som känns värdelöst lite mer intressant?

Jönssons film är av den typen som hade fungerat väl också som teater, eller för den delen som ett stycke litteratur. Fokus ligger på dialog och samspel mellan rollfigurer. Detta inte menat som en svaghet hos filmen, dock – den är bra nog visuellt och skådespelarna presterar väl, kanske särskilt Ricarda Seifried som flickvännen Marie. Vad jag menar är helt enkelt att filmen är en väl berättad och intressant historia med flera bottnar som skulle fungera i flera media. Den presenterar i all anspråkslöshet en social, psykologisk och även filosofisk problematik i fråga om kommunikation och relationer mellan människor.

Jag blir nyfiken på Jöns Jönsson som regissör (detta är hans andra spelfilm) och när festivalen är över och jag funderar över vad jag sett finner jag att Axiom lever vidare i mig som en av de intressantaste filmupplevelser jag haft under festivalveckan.

Annons