fbpx
Kritik & essä Sebastian Lindvall, 28 juli 2022

Belle blir en falsk omfamning av den verkliga världen

I Mamoru Hosodas nya uppkopplade äventyr blir en blyg tonåring superstjärna i metaversum, men i förhållande till debatten om att formulera sin egen identitet framstår Belle som rätt konservativ. Sebastian Lindvall har sett den.

Strax efter regidebuten i Toei Animations enorma One piece-franchise katapulterade Mamoru Hosoda till berömdhet med sin tids- och rumstänjande ungdomsfilm The girl who leapt through time (2006). Utåt sett har hans fortsatta produktion varit eklektisk, med filmer som Wolf children (2012) och Mirai (2018), men tematiskt återvänder han ofta till ungas känslostormar. Inte sällan med förhöjande inslag av fantastik och sci-fi.

Fullt så genreutsvävande är inte Belle, men även här finns eskapism och parallella världar – den här gången i form av ett metaversum kallat U.

Här lyckas den blyga, barndomssårade småstadstonåringen Suzu göra sin röst hörd för miljardpublik. Hon återuppfinner sig som popstjärnan Bell. Det är den engelska översättningen av hennes japanska namn, men på grund av avatarens skönhet blir hon känd bland fans som Belle – franska för ”skönhet”.

Hosoda skildrade uppkopplade äventyr redan i Summer wars (2009), där ett ungt mattesnille råkar släppa lös ett virus i en virtuell värld. U är en mer attraktivt sammanhållen arena, vars liv och rörelse speglar japansk idolkultur. I Japan finns ju en rik tradition av att idolisera fiktiva popsångerskor – från den tecknade Macross-rollfiguren Lynn Minmay till 2000-talets virtuella idol Hatsune Miku.

Belles följarskara växer lavinartat, men kändiscirkusen spårar ur rejält när en konsert kraschas av en våldsam kaosbringare. Ju mer mysteriet kring detta odjur tätnar, desto mer nyfiken blir Belle. Vem är han egentligen? Och vad är orsaken till hans ilska?

Den som är bekant med Skönheten och odjuret (på franska: La Belle et la Bête), och i synnerhet Disneys animerade variant, lär här börja se paralleller till Jeanne-Marie Leprince de Beaumonts 1700-talssaga. Hosoda förhåller sig dock fritt till berättelsen. Hans film är inte lika mycket en kärlekshistoria som en uppmuntran till att se bortom det yttre.

I budskapsformuleringen intar Belle en rätt ambivalent position till världsbygget. Från att hylla de metaversella möjligheterna till anonymitet, verklighetsflykt och självförverkligande övergår filmen till en hätsk identitetsutredning som aldrig riktigt problematiseras. När sanningen kryper fram om odjurets sanna jag, framställs avslöjandet som en nödvändighet. Vilket på kuppen även tvingar Belle ur sitt skal.

Så vad säger då Belle om det virtuellas potential? I ljuset av en mer offentlig diskussion om mångas behov av att formulera sin egen identitet, vad gäller både kön och annat, framstår faktiskt filmen som rätt konservativ. Avatarens funktion begränsas till självförtroendeboost och maskerade rop på hjälp.

Liksom det lyckliga slutet i Disneys Skönheten och odjuret bygger Belle på kärlekens förmåga att bryta förbannelser och ge monster möjlighet att återfå sin mänsklighet. Och, om man ska tro filmen, sker de verkliga kärlekshandlingarna IRL. Det är där mänskligheten finns.

Insikterna nås ironiskt nog med en storslagen virtuell känsloshow som framkallar skamligt mycket gåshud. Ett slags powerballadduett mellan den virtuella och verkliga världen, där filmen känns lika mycket Mellofinal som informationskampanj från Bris.

Det hade lätt kunnat bli sötsliskigt om det inte vore för Hosodas outtröttliga formflexibilitet. Med två världar att fylla finns gott om utrymme för blandade uttryck – från U:s hypnotiskt insugande överstimulans av audiovisuella intryck till det japanska småstadslivets stillare stunder.

Det senare gör sig särskilt påmint i en scen där tafatta kärleksbekännelser uttrycks i dröjande helbild. Inställningen andas realistisk tablåestetik, men just när det börjar kännas inrutat skakas situationen om med knallröd rodnad och komiskt överdrivet kroppsspråk. Plötsligt påminns man om ett slags superdeformerad gullighet som sällan får uttryck i biodistribuerad anime.

De tvära kasten är uppfriskande, men så pass att det bäddar för senare besvikelse. Slutets omfamning av den verkliga världen som den sanna lyckans huvudarena känns en aning enkel. Och faktiskt lite falsk.

Läs också: Sagan om prinsessan Kaguya är en massage för sinnena av Studio Ghiblis sanna mästare

Annons