Regissören Ali Cherry kommer från Libanon men lever nu i Paris. The dam (”Dammen” eller Le Barrage, som originaltiteln lyder), som i år visades i avdelningen Horizons på Karlovy Varys filmfestival, är hans första långfilm, men hör samtidigt ihop med två kortare filmer som den utgör en trilogi med – filmer som utspelar sig i olika delar av arabvärlden och förhåller sig till dess politiska realiteter. Cherry är konstnär i grunden, och det förvånar mig inte efter att ha sett denna visuellt men också ljudmässigt suggestiva film (de båda kortare filmerna har jag tyvärr inte sett). The dam utspelar sig i Sudan, vid ett för befolkning och natur destruktivt dammbygge. Maher arbetar där, men på ledig tid tar han sig ut i öknen där han arbetar med att göra en stor lerfigur, som likt en judisk Golem slutligen blir levande och kommunicerar med Maher som om den talade direkt till hans undermedvetna.

Det är 2019. En revolutionär rörelse sveper genom landet. Maher lyssnar på radion för att följa med i utvecklingen. Rörelsen kvävs av att militären tar makten. Lergestalten sjunker ihop och är ingen kraftfull försvarare av sin skapare som i den judiska myten. Men Mahers Golem, som (liksom i den klassiska stumfilmen efter Gustav Meyrinks roman) är en moraliskt ambivalent eller kanske snarare kompromisslös figur, har en inverkan på sin upphovsmans medvetande. Detta med nödvändigheten att förändring börjar i medvetandet är också något regissören Cherry återkommer till i en intervju från Cannes, där filmen hade sin världspremiär. För det första med en tro på att förändring över huvud taget är möjligt.

The dam är en enigmatisk och symboltyngd film vars allegoriska kvaliteter är lätta att se men kanske svårare att på djupet förstå. Den har också fått kritik för att vara väl kryptisk. Men lika väl som att se det som en brist kan en välja att göra det kryptiska till öppenhet, där vi i publiken är medskapare. En måste framför allt naturligtvis först och främst öppna sig för magisk i stället för rak realism. Som debutfilm betraktad är The dam imponerande, med en fin blick för detaljer, en sensualism i bilden och som sagt fantasieggande ljudspråk. Huvudrollen som Maher görs av en amatörskådespelare som heter just Maher (El Khair), och han är inte rädd för att låta kameran smyga tätt på. Men vi är långt borta från neorealismen här. En kan dock säga att Cherry liksom vissa neorealister låter landskapet tala. Förbundenheten med plats och tid är inte bara stark utan snarare avgörande.