fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 11 juli 2022

Färgglada karameller för cineaster i dokumentären Lynch/Oz

Hur ser kopplingen ut mellan David Lynchs drömvärldar och landet ovan regnbågen? Charlotte Wiberg har sett dokumentären Lynch/Oz på filmfestivalen i Karlovy Vary.

I nya numret av FLM skriver Joni Hyvönen om David Lynch och hans spel mellan interiör/exteriör-er. Hyvönen nämner trollkarlen i Trollkarlen från Oz, den prosaiske lille mannen som drar i spakarna bakom ett grönt draperi och har motsvarigheter i flera Lynchfilmer som figuren-som-kontrollerar-allt (men ändå i sin tur är fången i sin värld):

”I Eraserhead är denna figur The Man in the Planet, en slags döende gudsfigur täckt av sår och ärr som sitter vid ett trasigt fönster. Han drar i tre spakar varpå en fosterliknande tingest faller ner i en vattenpöl, alltså ner på jorden. I Mulholland Drive (2001) heter maktfiguren Mr. Roque (Michael J. Anderson), en till synes oansenlig och kanske förlamad figur i ett inglasat casinoliknande rum försett med draperier. Han är den som styr och ställer bakom Hollywoodkulisserna, och precis som i Wild at heart (1990) går det bara att nå den prostetiska Mabuse via en labyrint av kontakter.”

Det är ett stycke som hade passat utmärkt in i filmen Lynch/Oz av schweizaren Alexandre O. Philippe, som tycks ha specialiserat sig på att göra film om film. Jag har inte sett någon av hans andra filmer, som bland annat handlat om Alien och Exorcisten. Men Lynch/Oz, som visades på Karlovy Vary International Film Festival i år, är närmast ett stycke cineastisk extas. Den handlar inte bara om de väldigt medvetna referenser som Lynch gjort till Trollkarlen från Oz inte minst i Wild at heart utan om hur Flemings musikal – som från början var en flopp! – infiltrerat unga amerikanska sinnen och fungerar som vad en skulle kunna kalla ett underliggande narrativ i Lynchs hela cinematiska värld – och inte bara hans. Filmen är uppdelad i olika kapitel som vart och ett berättas av en filmskribent eller regissör som får gå loss på ämnet, och som i sin tur blandar in fler filmare och filmer i mixen (deras egna, i några fall) när de relaterar till ämnet. Och det finns ju så mycket material. Så många draperier, ibland med en riktig sjungande Dorothy framför. Så många röda skor. Så mycket vind och ljudet av vind. Dubbleringar, klyvningar av gestalter i onda och goda, ”dreamscapes” där draperierna är tunna membran mellan olika världar, så mycket synkad sång (som inte föreställer vara något annat än synkad). Så många skador i huvudet (som hos Lynch förstås är betydligt mer våldsamma än Dorothys i Flemings film). Så många referenser till någon som heter Judy, men som vi inte får veta vem det är.

Judy Garland och hennes tragiska liv ligger förstås utanför själva filmen Trollkarlen från Oz där hon spelar Dorothy, men det har kommit att bakas in i fiktionens svällande värld och fiktionens receptionshistoria, där verklighet och omkringliggande omständigheter vävs in i förståelsen av och synen på filmen. Hos Lynch är Judy Garlands liv den mörka undersidan av idyllen som så många av hans filmer visar. Mest glädje har jag i Lynch/Oz av regissören Karyn Kusamas avsnitt, där hon tolkar Mulholland Drive som en invertering av Trollkarlen från Oz. Men även John Waters kapitel är högst njutbart, inte minst som den har många klipp från hans egna filmer. Att göra essäistisk dokumentärfilm om film är ju högst tacksamt och njutbart. För oss cineaster som älskar film är denna film som en enda stor påse karameller. Jag hoppas den kommer kunna ses i Sverige, på skärm eller duk.

Annons