Senast jag besökte Värmlands museum i Karlstad var det i samband med en fotoutställning med skådespelaren, regissören, fotografen Dennis Hopper. Det var 2016. Efter några tidiga mindre roller, bland annat i Ung rebell (1955), ägnade han en ansenlig del av 1960-talet fram till Easy Rider (1969) åt att fånga motorcyklister, hippies, beatniks, Los Angeles landmärken, konstnärsvänner, detta i distinkt avvägda, numera ikoniska och mestadels svartvita fotografier. Nu har museet återigen satsat på en utställning med fotografiska arbeten av en konstnär mest känd för sina insatser på filmens område. Denna sommar visas utställningen Infinite deep med bilder av David Lynch, kurerad av Christian Nørgaard som enligt presstexten har ”arbetat med David Lynch i många år och har haft exklusiv tillgång till David Lynchs fotoarkiv”.

Flera framstående filmare började med eller har arbetat parallellt med stillbildsfotografi, något som säkert satt viktiga eller avgörande spår i deras kinematografiska arbete: tänk Stanley Kubricks tidiga New York-bilder från 40-talet, eller den i Sverige sällan omtalade Johan van der Keuken, eller Agnes Varda som började som fotograf innan hon debuterade med La Pointe courte (1954). Listan kan göras ganska lång.

David Lynchs intresse för den fotografiska bilden sträcker sig långt tillbaka, men de första bilderna i utställningen är från mitten av 1980-talet. Han utbildade sig till målare, och där har collage, berättande textinslag och en allt mer expanderande färgpalett varit framträdande. I den fotografiska bilden förefaller delvis andra problem och lockelser infinna sig även om flera tematiska intressen överbryggas.

Utställningen på Värmlands museum berör huvudsakligen två stråk. Lynchs intresse för den nakna kroppen och hans återkommande intresse för fabriks- och industrimiljöer. Det mesta är i svartvitt, med en del färgbilder är insprängda och utspridda i utställningen. Jag fastnar för bilderna, flera i större format, på övergivna miljöer i New Jersey, norra England, eller en serie suggestiva bilder från polska Łódź. I dessa bilder, som upptar ett flertal av det första utställningsrummets väggar, utforskar Lynch den fotografiska bildens rumslighet genom märkvärdiga, inte sällan okonventionella bildvinklar, kompositioner som utmanar gängse rumskoordinater, han utforskar tomrum, till synes obetydliga detaljer, bilden som passage, etc. De miljöer som Henry Spencer vandrar omkring i i Eraserhead (1977) ekar också här.

Direkt till höger i utställningens första rum hänger sviten Snowman (1993), svartvita bilder på snögubbar som i varierande grad är på väg att smälta bort mot bakgrund av småhus i en generisk och rätt deppig förort eller småstad. Det banala motivet får en påtagligare kraft genom det seriella arrangemanget. I den odaterade serien Nude återvänder han till ett i fotohistorien klassiskt motiv – nakenstudien. Här arbetar han med skuggningar, kontrastverkan mellan ljus och mörker, fokusering på detaljer, fragmenterade kroppar. Tankar går till tidigare arbeten som de förvrängda eller ”uttänjda” bilder André Kertész gjorde på 1940-talet, men också arbeten av Edward Weston. I serien Light cigarette (2008) är stämningen mer hallucinatorisk och flyktig, men effekten mer påtaglig.

I Distorted nudes (1999) har han utgått från, skannat och photoshoppat bilder ur Uwe Shieds 1000 nudes, bilder från 1920-talets bordell och budoarmiljöer. Väggen där dessa hänger är utställningens mest tankemässigt vindlande i dess närmast deliriska fokus på flera återkommande lynchska teman: anatomiska anomalier, förvrängningar, det makabra, voyerism, surrealistiska collage.

Ljud och dramatisk musik blöder över i utställningen från den enda film som visas, Fire (Pozar) från 2015. Animationerna är gjorda av Noriko Miyakawa och musik av Marek Zebrowski. I inledningen ser vi en teaterscen, som senare över går i en serie mikroevent – eldar, ett ”skakande” landskap, objekt och gestalter som vibrerar och permuterar – för att avsluta i någon form av större koreografisk sammankomst. Filmens ärende känns lite oklart här, den tillför inte särskilt mycket till utställningen, och har inte samma komplexa intensitet som vi hittar i kortfilmer som 16mm (1968) eller Absurda (2007).

Titeln Infinite deep tycks också ha väglett själva utformningen av utställningsytorna. Man har arbetet med genomsläpplighet, speglar, ”seendekorridorer” i form av hål i vissa av väggarna, i vad jag tolkar som ett försök att både höja och inbjuda till besökarens självreflexiva närvaro, men också bidra till en, låt oss säga, lynchsk perspektivförskjutning. Och det är väl rimligen i det glappet ett arbete med David Lynchs bildvärld bör ta sin början.

Utställningen pågår till och med 11 september.