Tre kapitel, tre årtal, tre generationer – Evolution är en ambitiös film med ett koncept som enkelt låter sig pitchas. Genom tre separata episoder följer filmen en ungersk-judisk familjs historia från befrielsen av Auschwitz till nutid. Episoderna är rubriksatta efter respektive generationsmedlem, och använder sig av skiftande stämningslägen och genrekonventioner för att skildra hur den judiska identiteten spelar vitt skilda roller för dessa personer. För Éva – som föddes på den ”skämtsamt” namngivna Kasernenstrasse i Auschwitz – är den judiska identiteten ett ständigt hot mot själva existensen, för dottern Léna en möjlighet till en historia och ett sammanhang, och för barnbarnet Jónás mest något obekvämt att försöka dölja.

Den suggestiva inledningen använder sig av skräckfilmstroper för att skildra förintelsens fasor. Tre män skrubbar nervöst rent en bunker, när en av dem hittar en tuss med mänskligt hår i en skreva i betongen. Det hoptrasslade och våta håret dyker upp i tilltagande absurda mängder, och väcker ett äckel som är sammankopplat med de fruktansvärda gärningar som begåtts i rummet. Denna kroppsskräck stegras sedan gradvis till sin överraskande kulmen.

Avsaknaden av dialog gör denna första del till ett slags ordlös skräckkoreografi, vars framgång till stor del beror på ens känslighet inför de välbekanta drag av teatralitet som präglar många östeuropeiska skildringar av andra världskriget på film. Liksom i en dansföreställning finns det någonting demonstrativt över gestik, rörelser, grimaser och andhämtning; en teatralitet som sedan återkommer i en ny skepnad i filmens andra del. I ett slags helomvändning rör det sig där om ett dialogtungt kammarspel mellan en åldrande förintelseöverlevare och hennes besökande dotter. När samtalet efter hand utvecklar sig till en fullskalig redogörelse över moderns bittra livserfarenheter och hur dessa präglat hennes syn på livet, känner man igen det demonstrativa draget från filmens inledning.

Denna uppenbara teatralitet kontrar regissören Kornél Mundruczó och fotografen Yorick Le Saux – känd för samarbeten med Claire Denis, Jim Jarmusch och Olivier Assayas – med filmtekniska extravaganser. Varje kapitel av filmen ger intrycket av att vara gjord i en enda tagning, även om man liksom i Sam Mendes 1917 (2019) använder sig av några halvt dolda klipp i processen. För att komma bort från en scenisk känsla är kameran i ständig rörelse, och gör en del till synes omöjliga konststycken. Men även om dessa kameratekniska bravurnummer onekligen kan upplevas som ”filmiska”, drar de uppmärksamheten till sig på ett sätt som ytterligare förstärker känslan av konstruktion. Som medvetet grepp skulle det kunna vara intressant, men här får man ändå känslan av att manusförfattaren Kata Wéber – som själv är barn till förintelseöverlevare – velat förmedla en mer direkt poäng om hur de historiska såren förs vidare mellan generationer. Samt hur antisemitismen fortfarande frodas under de välordnade europeiska samhällsbyggena. Och i det sammanhanget blir det artificiella snarast ett hinder.

Något förvånande är det filmens sista del som engagerar mest. Vad som delvis är en redovisande skildring av hur Jónás judiska identitet blir ett problem när han tar med sig en chanukka istället för en ”vanlig” ljuslykta till den kristna högtiden Martinsdagen, får liv av att den inte följer den kurva av dramatisk upptrappning som resten av filmen är byggd kring. Istället får vi en coming of age-historia som visserligen inte erbjuder mycket nytt, men ändå uppvisar en närvaro hos de unga skådespelarna som bryter av mot de teatrala gesterna i föregående kapitel.

Som helhet finns det något forcerat över Evolution, i ambitionen att göra  en ”viktig” film med ett allvarsamt tilltal. Men det kan lika gärna röra sig om ett slags naivitet; där de stora gesterna och de tekniska excesserna bär på en förhoppning om att med filmmediets kraft beröra och påverka sin publik på djupet. I slutändan lutar jag nog åt den senare förklaringen, och då finns det också något genuint rörande i filmens misslyckande.