Richard Franklins vägrysare Road games fick svensk biopremiär 1982 som Lift med döden. En titel med tacksamt hotfull klang, men som kanske styr tankarna mot ett slags fångenskapsthriller. Något mer hotfullt än Stacy Keachs långtradarchaufför Pats, hans gulliga dingo och Jamie Lee Curtis lifterska.

På vägarna däremot, där ruvar ondskan. Pat ser mystiska saker, hör talas om ett mystiskt mord… Lägger ihop ett och ett. I en tidig scen står han och spanar efter misstänksamheter med sin kikare. Rena rama kattmyntan för cinefiler. Fast samtidigt: en man måste väl kunna smygtitta lite utan att bli jämförd med James Stewarts rullstolsburna voyeur i Fönstret åt gården? Men så lite senare fastnar kameran vid ett nummer av tidskriften Alfred Hitchcock’s Mystery Magazine. Nämnde jag förresten att lifterskan kallas ”Hitch”?

Jo, även jag kan lägga ihop ett och ett. Franklin ska till och med ha gett manusförfattaren Everett De Roche ett exemplar av Fönstret åt gården-manuset som inspirationskälla. Överhuvudtaget vilar något Hitchcockskt över filmens morbida lek med förväntningar. Humorn är mörk, stämningen ibland olustigt glättig – mer än i Fönstret åt gården. Och än mer så än i italienarna Michelangelo Antonionis och Dario Argentos smått besläktade ögonvittnesthrillers Blow-up – förstoringen (1966) respektive Ljudet från kristallfågeln (1970).

Ett löfte om skräck skräck ges ändå av den unga Jamie Lee Curtis medverkan. Efter genombrottet i Alla helgons blodiga natt (1978) blev hon en självklar skrikdrottning, med roller i Dimman, Mörka natt blodiga nyårsnatt och Prom night (alla tre från 1980). Hennes blotta närvaro i Road games räcker därmed för att rättfärdiga Pat instinkter. För roadmovies i all ära, men vad vore en spänningsfilm utan blodspillan och en faktisk mördare?

En stor skillnad från spänningsmästarens voyeurthriller är annars hur det kvalmiga, till stor del lägenhetslåsta fönstergluttandet bytts ut mot förarsätets vyer över motorvägar, sunkmotell och dubiösa rastplatser. Det är som om Australiens stekheta natur kommer med en osynlig varningsskylt – den som under sjuttiotalet var så framträdande i ozploitation-klassiker som Walkabout – mannaprovet (1970) och Long weekend (1978, även den skriven av De Roche).

Apropå ozploitation: i dokumentären Not quite Hollywood: The wild, untold story of ozploitation! (2008) lyfter Quentin Tarantino fram Road games som en personlig favorit. Inte för att hans rekommendationer behöver betyda något särskilt, men i just det här fallet tyder det åtminstone på god smak.