1. När den dåvarande regeringens filmproposition presenterades såg vi i Dramatikerförbundet positivt på det föreslagna ökade inflytandet för den kreativa triangeln. När Filminstitutet sedan presenterade sitt förslag, hade det inflytandet minskat, och vi varnade i vårt remissvar för att de branschsammansatta råden skulle skapa en närmast skendemokratisk struktur. Efter fem år skulle vi inte använda ordet ”skendemokratisk”, eftersom det snabbt stod klart att råden inte hade något större inflytande. De har för det mesta fungerat som ett sätt för filminstitutet att informera rådsrepresentanterna om vad som pågår, och i kombination med att institutets styrelse inte består av personer från branschen, hamnar olyckligt mycket makt hos vd. 

Under de senaste två pandemiåren tycker vi att dock att intresset för vad för vad kreatörerna tycker har ökat något. På manussidan har det gjorts särskilda satsningar på kvinnliga manusförfattare, och manus för barn och unga. Utfallet återstår att utvärdera.

2. I ett läge där det är väldigt svårt att veta vilka filmer som kommer att fungera publikt finns det bara en väg att gå: Ge ökad makt åt kreatörerna. Vi tror att de bästa filmerna görs av upphovspersoner som får förtroende och möjlighet att följa sina egna visioner. Det gäller även för manusförfattare för långfilm. 

De senaste åren har också filminstitutet uppmärksammat att etablerade manusförfattare är mer lockade av att skriva för tv än för långfilm. Vår analys är att det i högsta grad handlar om vilket inflytande man har på det skriver, och på möjligheten att få originalidéer att nå hela vägen fram till ett produktionsbeslut. Satsningar på manusutveckling är bra, men vi tror att många filmer skulle ha blivit bättre om manusförfattaren haft en plats i processen även efter produktionsbeslut fattats. Och bra samarbeten leder till fler bra samarbeten som leder till bra filmer. De två senaste jättesuccéerna från våra grannländer har skapats av manusförfattare och regissörer som gjort flera filmer tillsammans. 

Vi har en filmbransch som går från att ha varit helt inriktad på film för biografer, till att bli mer plattformsneutral. Vår förhoppning är att det ska leda till en större variation i filmutbudet och modigare val från konsulenterna. Det nya läget med långfilm som görs direkt för tv kräver också en översikt av rättigheter och ersättningar, och inte minst vilket ansvar plattformar som får del av svenska skattemedel, ska ha för svensk filmproduktion, och för att tillgängliggöra dem för en svensk publik.

Vi vill också att filminstitutet ska medverka till att tillgängliggöra redan producerade manus. Som det är nu, är det nästan omöjligt för manusintresserade att läsa svenska manus, medan det inte är något problem att (lagligt) få läsa manus till de senaste Hollywoodfilmerna. Och så hoppas vi sluta tjata om att guldbaggenomineringar för bästa manus, ska avgöras genom att nomineringsjuryn läser manus.

Läs andra delar i serien här.