fbpx
Kritik & essä Tobias Rydén Sjöstrand, 7 juni 2022

Lillebrorskomplex och kreativ stimulans när Bergman tävlade mot Ekman

Rivaliteten mellan Hasse Ekman och Ingmar Bergman på 40- och 50-talet var omtalad. Själva menade de att det var pressen som målade upp dem som fiender, och att de egentligen tyckte mycket om varandra. Men var det verkligen så enkelt? undrar Tobias Rydén Sjöstrand.

I Arne Mattssons Kyssen på kryssen (1950), som häromåret gavs ut på dvd av Studio S Entertainment, spelar Gunnar Björnstrand den hetlevrade filmregissören Lasse Brenner, specialist på ångest och elände. Inför en scen som utspelas på ett ölsjapp kräver han spindelväv i kulisserna. ”Det här är en artistisk film, det får inte finnas en sak som är naturlig!”

Att demonregissören i basker och mockajacka var en parodi på Ingmar Bergman undgick ingen år 1950, speciellt inte som manuset var skrivet av Hasse Ekman. Vid det här laget ansågs de tävla om det konstnärliga ledarskapet i svensk film, och kritiker hade redan gjort det till en sport att jämföra deras filmer. Givetvis har Brenner en konkurrent också: regissören Urban Johnsson, som använder sin fru i sina filmer och vinner filmpriser. Han visas aldrig i bild, men han finns i bakgrunden, som en Hasse Ekman i förhållande till en Ingmar Bergman.

Bergman har berättat: ”Jag var i periferin medan Hasse satt i smeten och var oerhört charmerande och älskvärd. Alla älskade hans inspelningar därför att han hela tiden visste hur han ville ha det och gav klara besked. Han var klok och effektiv och jag var kaotisk, otrevlig, oresonlig och mina inspelningar var katastrofer från början till slut.” Som regissör använde han samtidigt Ekman som skådespelare i tre filmer. Rollerna var bra, om än inte alltid smickrande: cynisk filmregissör i Fängelse, obehaglig psykiater i Törst (båda 1949) och sliskig skådespelare i Gycklarnas afton (1953). I den sistnämnda är rollsättningen kongenial: här spelar Åke Grönberg Bergmans alter ego, en misslyckad cirkusdirektör, medan Ekman spelar en skådespelare som inte bara lägger vantarna på cirkusdirektörens flickvän, utan misshandlar honom tills han krälar blodig på marken i sin egen manege.

Bilden är talande för det lillebrorskomplex som Bergman måste ha känt för Ekman. Kanske bidrog det även till en kreativ stimulans. Filmfotografen Gunnar Fischer har berättat att regissörerna tävlade mot varandra i vem som kunde göra längst tagningar. Ekman vann med Vi tre debutera (1953) där Fischer använde upp en hel 300-metersrulle. Men Ekmans filmer blev på 50-talet allt ojämnare. Själv sa han att konkurrensen upphörde helt enkelt ”för att Ingmar blev för bra”. Efter Sommarnattens leende (1955) ansåg han sig besegrad: ”Jag minns att jag skrev ett brev till Ingmar och sa ’att nu ger jag definitivt upp’.” I framtiden kom han att koncentrera sig på lättsamma komedier. Något cyniskt kan man säga att Ekman kom att dra in de pengar som finansierade Bergmans konstnärliga frihet på SF. I Ratataa eller The Staffan Stolle Story (1956) unnade sig Ekman ett tjuvnyp mot sin kollega. Bland filmens många parodier finns en på just Sommarnattens leende. Då hade han redan, utöver Kyssen på kryssen, gett en subtil känga åt Bergman i Flickan från tredje raden (1949).

Kyssen på kryssen (1950)

Kyssen på kryssen (1950)

Även om Bergman av allt att döma tog parodierna med ro, så lär han ha haft svårt att förlika sig med Ekmans framgångar. Att deras relation inte var friktionsfri förstår man av vittnesmålen från Hasses son Gösta. Som 16-åring jobbade han som regiassistent åt sin far på Sjunde himlen (1956). Året därpå ville istället Bergman ta Gösta under sina vingar som regiassistent på Smultronstället. När Hasse 1959 regisserade Himmel och pannkaka var sonen åter med på inspelningen, som ägde rum på kryssningsfartyget Hispaniola. I Klas Gustafsons bok Farbrorn som inte vill va’ stor berättar Gösta om hur han ensam försvarar sin läromästare Bergman i en hätsk diskussion med de övriga filmarbetarna, däribland pappa Hasse. När de senare stiger i land i Guatemala får de ett telegram från SF som ber dem skicka hem Hasselbladskameran – den ska Ingmar ha till Jungfrukällan.

Dramat bakom Himmel och pannkaka påminner lite grann om Kyssen på kryssen. Båda är resefilmer med exotiska destinationer, som gjorda för ett team att kombinera arbete med semester. Under inspelningen av Himmel och pannkaka blev Hasse matförgiftad och sängliggande i 40 graders feber. I Kyssen på kryssen blir regissören Brenner också sängliggande, om än på grund av sjösjuka. Och mitt i allt kaos finns en konkurrent som spökar i periferin. Med baskern, ångesten och spindelväven ligger det nära till hands att se Lasse Brenner som en drift med Bergman. Men är inte Brenner snarare en spegling av Ekman själv – den rutinerade regissören som tvingas ge upp sina seriösa ambitioner för att hjälpa filmbolagets ekonomi med publikfilmer? Och kan inte Bergman lika gärna vara förebilden för rivalen Urban Johnsson – nykomlingen som blivit kritikernas gunstling?

I boken Bilder förklarar Ingmar Bergman sitt val av Åke Grönberg till huvudrollen i Gycklarnas afton: ”Vill en mager och tanig regissör göra ett självporträtt så väljer han naturligtvis en karl som är fet.” Kanske tänkte Ekman i liknande banor med Kyssen på kryssen: Vill en välklädd och lättsam filmskapare göra ett självporträtt väljer han naturligtvis att avbilda en mager, kolerisk regissör i basker.

Läs också: Kritikerna hade fel om Hasse Ekmans heistfilm Stöten

Annons