Har ni följt debatten om Sabaya? Den senaste debatten om Sabaya, kanske man ska tillägga.

Redan i höstas anklagades Hogir Hiroris hyllade film i en artikel i New York Times för att sakna samtycke från flera av de medverkande kvinnorna (regissören tillbakavisade kritiken). I samband med filmens svenska premiär i november upprepades dessa invändningar av Nazdar Ghafouri i GP. Och nu är det debattdags igen efter ett par artiklar i Kvartal.

Sabaya följer fritagningen av yazidiska kvinnor ur fånglägret al-Hol, där de levt med sina kidnappare från IS. Men enligt Kvartal utsattes kvinnorna för ytterligare ett övergrepp när de efteråt separerades från sina barn.

Redan Nazdar Ghafouri påpekade dock att fritagna yazidiska kvinnor som fött barn under IS-fångenskapen hålls kvar i Syrien tills de lämnat kvar sina barn. Att det förhåller sig på det här viset är alltså inget scoop: ”Att barn till yazidiska kvinnor som förslavats av IS-terrorister inte får vara del av det yazidiska samhället är väldokumenterat och har rapporterats flera gånger av internationella medier.” Så beskrivs det exempelvis i Kvartal, som samtidigt gör ett stort nummer av att deras Sabaya-granskning kommer med ”hittills okända uppgifter”.

Ja och nej. Och det är väl ungefär här som Sabaya-diskussionen blir både svår och intressant. Filmen är ju sparsmakad med kontext. Den saknar långrandiga och informerande textskyltar om kvinnors rättigheter i det yazidiska samhället och den irakiska lagstiftningen. Innebär det att Sabaya är vilseledande?

Det som talar emot vilseledning är att det faktiskt finns en scen i Sabaya, där ett barn närmast slits från sin gråtande moders armar. Att det utanför lägrets stängsel inte nödvändigtvis är den stora friheten som hägrar, utan en annan form av kontroll, blir smärtsamt tydligt.

Det som talar för vilseledning är att det inte blir tydligt nog. Och filmens hjältemodiga huvudpersoner presenteras kanske inte med gloria, men problematiseras inte direkt heller. Dramaturgin talar sitt tydliga språk. Det är klart att det går att kritisera Sabaya på dessa grunder.

Istället har granskningen utlöst en debatt om dokumentärfilmen som genre, eftersom Kvartal även skrev en halvt yrvaken artikel om fabricering som SVT dessutom reagerade överilat på. Många har konstaterat att dokumentärfilm inte är detsamma som grävande journalistik. Sant. Samtidigt är dokumentära pionjären Robert Flahertys fejkade iglooscener på 1920-talet ingen filmhistorisk ursäkt eller motivering för att göra samma sak hundra år senare.

Eller rättare sagt beror det på vilket slags dokumentär man vill göra. Det finns ju några varianter att välja mellan. Kolla bara in programmet till första bästa dokumentärfestival. Hybrider, essäer, dagböcker och rekonstruktioner samsas med mer renodlade reportage. Men ingen kommer undan etiken.

Reaktionerna på kritiken mot Sabaya beror delvis på publikens förväntningar och förkunskap, kring yazidiernas situation såväl som dokumentärfilmen. Och relationen med publiken ska man inte skoja bort. Charlotte Wiberg skriver så här på sin Substack:

”Det finns fortfarande ett slags kontrakt med publiken som handlar om att relationen till verkligheten när det gäller dokumentärfilm är en annan än när det gäller spelfilm. Det innebär verkligen inte att dokumentärer kan reduceras till att ses som enkla återspeglingar av en objektiv realitet. Men varje film måste ses utifrån sina egna villkor, utifrån hur den presenterar sig själv och sina subjekt/objekt och vilken relation till publiken den intar.”

Det är där en initierad diskussion om Sabaya skulle kunna ta vid, nu när vi har försvarat dokumentärfilmens konstnärliga spännvidd.