Top gun: Maverick är årets stora biofilm. Kanske det kanske. Den håvar i varje fall in storkovan på biografer världen över (i skrivande stund håller den emellertid på att bli omkörd på amerikanska biografer av Baz Luhrmanns svulstiga musikal Elvis). Men om RRR – eller: Rise roar revolt – hade fått ett längre liv på svenska biografer (filmen gick upp 25 mars på Filmstaden men yttrest begränsad spridning) hade den utan tvekan varit mitt förstahandsval. I stället fick jag nöja mig med Netflix, där den bara går att se om du ändrar förinställt språk till engelska (versionen på strömningstjänsten är en hindi-dubbad version av den teluguspråkiga filmen).

Den indiske regissören S S Rajamoulis revolutionsepos får det mesta inom den stora actionfilmsgenren från de senaste tio åren att se litet, klent och oinspirerat ut. Men även om RRR aldrig kommer att kunna tävla med Tompa på bioduken, så har filmen nästan överskuggat honom på nätet. Memes, twitter-trådar och clickbait-artiklar med rubriker som ”Sju gif:s som förklarar varför du genast måste se denna tokiga indiska film” – eller min favorit: ”Om kokain hade varit en film hade den sett ut så här” – har gett den en viral skjuts. Bra. Det förtjänar den.

Det är tidigt 1920-tal. Den brittiska kolonialmakten i Indien håller långsamt på att förlora sitt järngrepp. Folket svälter medan kolonisatörer gottar sig i lyx och flärd. Missnöjet växer – och blossar här och där ut i våld. Bheem (N.T. Rama Rao Jr.) kommer från en enkel liten skogsby utanför Dehli. När hans lillasyster blir kidnappad av en högt uppsatt britt och dennes fru ger Bheem sig ut på en flera år lång resa för att hitta och föra henne tillbaka till familjen. Kolonialmakten får nys om att han är ute efter att trotsa kronan och skickar därför sin vassaste officer, Raju (Ram Charan), för att sätta käppar i hjulet.

Rajamouli, som också har gjort Baahubali-filmserien, har beskrivit upprinnelsen till RRR som ett försök att bearbeta 2014 års uppdelning av delstaten Andhra Pradesh, där regissören växte upp, mellan inland och kust. Delstaten – där majoritetsspråket är telugu (filmindustrin här kallas Tollywood) – hade tidigare fungerat som en kulturell brygga mellan Indiens sydliga och nordliga delar, men blev nu i stället ett politiskt slagfält där hårklyverier angående kulturella olikheter hamnade högst upp på dagordningen. Uppdelningen var emellertid, av djuprotade historiska skäl, på många sätt oundviklig: sedan 1970- och 1980-talet, med förnyad styrka under 2000-talet, har det funnits en rörelse som velat lösgöra det telugu-språkiga området Telangana från Andhra Pradesh. ”Fiendeskapet gjorde likväl mig ledsen”, säger Rajamouli om de uppslitande inre stridigheterna i en intervju med Variety.

Tanken med RRR var att låta Bheem komma från Telangana-området medan Raju härstammar från Andhra: filmen, som har hämtat inspiration från indisk mytologi, kinesisk wuxia-film (filmen uppehåller sig till exempel mycket kring olika naturelement, och många actionscener påminner om Zhang Yimous Hero från 2002) och västerländska superhjältefilmer (huvudpersonerna är mer eller mindre övermänskligt starka), låter männen representera elementen vatten (Bheem) och eld (Raju). Men i stället för att splittra dem i konflikter, ville Rajamouli ena dem i ett gemensamt mål: att ge den brittiska kolonialmakten på nöten. Huvudpersonerna har dessutom verkliga förebilder. Britterna är klädsamt vedervärdiga, våldsperversa och, vilket såklart är helt korrekt enligt den episka revolutionsfilmens propagandaprisma, råttliknande (talar i nasala, överlägsna röster och har glåmig hy, vassa ansikten och utstående tänder).

Här för RRR tankarna till kinesiska actionrökare som Wolf warrior 2 (2017) och The eight hundred (2020), men även amerikanska kioskvältare som just den nya Top gun eller 13 hours: The secret soldiers of Benghazi (2016), där fienden saknar komplexitet. Den historiska kontexten i filmerna, olika mer eller mindre fingerade konflikter som speglar verkliga händelser, skildras som en strid mellan ont och gott. RRR gör det med ovanligt mycket liv, lust och rättfärdighet: helt vanvettiga actionsekvenser (här användas till exempel brinnande motorcyklar som tillhyggen), som regissörerna inom Marvel Cinematic Universe borde syna i sömmarna för att ingjuta lite livskraft till sina ofta trötta CGI-spektakel, avlöses av dans- och musikalnummer med till synes omöjlig koreografi (den mest imponerande dansscenen är filmad i Kiev). Rajamouli använder sig skickligt av extrema slow motion-effekter, högupplösta bilder där varenda vattendroppe eller gruskorn är urskiljbart i de grundligt storyboard-komponerade actionsekvenserna, filmade med kameror som fångar hundratjugo bildrutor i sekunden. Om all revanschistisk blockbusterfilm såg ut och lät så här gudomligt bra: keep ’em comin’.