fbpx
Kritik & essä Julia Finnsiö, 30 maj 2022

Woody Allen målar in sig i ett hörn

Metoo hände mitt under produktionen av metafilmen A rainy day in New York – och gamla anklagelser mot Woody Allen fick förnyad aktualitet. Hur fortsätter man karriären efter cancelstämpeln? Julia Finnsiö ser hur hennes favoritregissör famlar efter relevans.

Woody Allen spelar allt som oftast huvudrollen i sina filmer. Även om kroppen kanske råkar tillhöra Owen Wilson, Kenneth Branagh, Jason Biggs, Larry David eller Timothée Chalamet så spelar de alla ”Woody”: de lägger sig till med alla neurotiska, stammande manér som tillhör den något småväxta, glasögonprydda judiska nörden från Bronx, New York.

I hans senaste film Rifkin’s festival är det Woody upphöjt till hundra. Filmen kretsar kring en intellektuell men cynisk äldre man, spelad av Wallace Shawn, som följer med sin hustru till filmfestivalen i San Sebastián. I den baskiska kuststaden förälskar han sig i en yngre kvinna, medan hustrun inleder en affär med en annan man. Manuset, i synnerhet huvudrollen Morts monologer, är som klippt och klistrat från Allens självbiografi. Ner till minsta detalj, som att han inte tycker om I hetaste laget och Livet är underbart, eller att han aldrig har varit intresserad av att se pyramiderna eller Taj Mahal. Shawn, som spelat biroller i många tidigare Allenfilmer, lyckas med konststycket att framstå som ännu mer tafatt än Allen brukar göra – samma lite gnälliga falsett men utan Allens kvickhet och klassiska harkling och stammande som ger honom den karaktäristiskt komiska tajmingen.

Just denna gnällighet är tyvärr alltför välbekant för den som valt att ta del av självbiografin som ljudbok, inläst av författaren själv. Apropå ingenting släpptes i mars 2020, när han var mitt i processen att filma Rifkin’s festival. Allen skriver i början att hans mor ”never lost the ability to kvetch” (ett amerikanskt-jiddisch uttryck som betyder ungefär att ständigt klaga eller gnälla). Ironiskt nog lyckas han själv gnälla sig igenom ungefär halva boken – den delen som handlar om Mia Farrow och hans nuvarande status som filmskapare.

Rifkin’s festival är Woody Allens film nummer 49 – och den första som produceras efter hans ”cancellation”. Han har visserligen varit kontroversiell länge, men lyckades fram till helt nyligen klara sig undan de breda massornas raseri. När han inledde produktionen av filmen A rainy day in New York 2017 kunde han fortfarande anlita namnkunniga stjärnor som Timothée Chalamet och Selena Gomez. Innan filmen var var färdigklippt, mot slutet av 2018, hade helvetet brakat loss för filmskaparen.

Skådespelarna som är med i Rifkin’s festival var sannolikt inte Allens förstahandsval. Han har själv sagt att han hade svårt med castingen.

Under metoo-hösten 2017 skrev hans adoptivdotter Dylan Farrow en text i Los Angeles Times där hon påminde om övergreppsankagelsen mot honom, och konflikterna som legat och pyrt sedan 1990-talet ställdes på sin spets lagom till premiären för A rainy day in New York. Distributören Amazon bedömde filmen som osäljbar och drog sig ur, och flera av skådespelarna gjorde offentlig avbön och tillkännagav att de skulle donera sina löner till välgörande ändamål. Hade Allen blivit deplattformerad? Många i offentligheten ville eller vågade åtminstone inte beblanda sig med honom.

Skådespelarna som är med i Rifkin’s festival var sannolikt inte Allens förstahandsval. Han har själv sagt att han hade svårt med castingen – många avböjde för att de inte ville jobba med en sexuell förbrytare, och vissa för att de trodde att det skulle hota deras karriärer. ”I waited my whole life for this call”, citerar han flera icke-namngivna skådespelare, ”and now I can’t take the job.” Trots att Gina Gershon och Elena Anaya, filmens två kvinnliga huvudrollsinnehavarna, bidrar med charm är det knappast en helgjuten ensemble.

A rainy day in New York (2018)

A rainy day in New York (2018)

Precis som A rainy day in New York handlar den också om filmkonsten – om dess upphovsmakare, beundrare och belackare. Så vilken bild ger Woody Allen av dagens filmvärld? Och hur ska vi Allen-fans, hans varmaste beundrare, egentligen förhålla oss till hans filmande?

Rifkin’s festival är definitivt inget smickrande samtidsporträtt. Mannen som hustrun är otrogen med råkar vara filmregissör, och dessutom synnerligen självupptagen och ointresserad av Allens, förlåt, jag menar Morts, intellektuella utläggningar om franska nya vågen. Är detta månne en pik mot de kollegor som vänt honom ryggen? Som inte håller konsten tillräckligt högt?

Mycket i Rifkin’s festival är välbekant: det överlägsna manliga geniet, otroheten, de dråpliga situationerna som karaktärerna ofrånkomligen hamnar i. Det mest spektakulära är i stället drömscenerna där huvudpersonen placeras i ett antal klassiska filmer. Alla Allens favoritregissörer finns med: Welles, Fellini, Truffaut, Lelouch, Godard, Buñuel och – inte minst – Bergman, vars filmer figurerar i tre av drömmarna.

Det är uppenbart att Allen vill hylla sina gamla filmhjältar och att Allen har haft kul med att skriva dessa scener. I en rekonstruktion av Persona visas Gina Gershons ansikte rakt framifrån – karaktären, som motsvarar Bibi Anderssons syster Alma, pratar om möjligheten att vara otrogen mot sin make. Hon växlar plötsligt över till oskickligt dubbad svenska och säger: ”Jag blev besatt av Guds tystnad. Men så talade Gud till mig, och Gud sa ’jag har sett Mort, och om jag vore dig skulle jag definitivt vara otrogen mot honom.’”

Ska man tro Allen själv så är han obekymrad av sitt eget eftermäle. Han menar att det enda som skänker honom glädje är själva processen av att göra filmer, att han aldrig tittar tillbaka, och att han som ateist är ointresserad av hur han blir betraktad efter sin död. Men frågan är om han med Rifkin’s festival, och hyllningen till de gamla mästarna, ändå inte funderar på sitt arv. Och annars hade han väl inte skrivit en bok som Apropå ingenting. I det ljuset blir Rifkin’s festival inte bara en nostalgitrippande flykt från den fördömda samtiden – kanske finns det ändå en längtan att skriva in sig i mästarnas sällskap. En plats han ju i någon mån redan haft, men som nu alltså står på spel.

Om Wallace Shawn spelar Woody Allen som gammal i Rifkin’s festival spelar Timothée Chalamet regissören som ung man i A rainy day in New York. En pokerhaj som är mer intresserad av odds än skolan, som ogillar Kafka men gärna läser det som inte lärs ut i skolan. De tre huvudrollsinnehavarna är vackra och unga. Kanske lite för vackra och unga; Chalamets adoniska skönhet förtar något av komiken i hans framtoning, och när deras späda bebisansikten fyrar av sina rappa repliker kommer jag mig ibland för att undra om det jag tittar på i själva verket är Bugsy Malone, Alan Parkers gangsterkomedi från 1976 där alla vuxna roller spelas av barn.

Berättelsen om de charmiga ungdomarna äger rum i New York, med filmindustrin som bakgrund. Chalamets flickvän, komiskt spelad av Elle Fanning och i mångt och mycket baserad på flera av Allens tidigare förälskelser, möter först den plågade stjärnregissören Roland Pollard (vars namn låter misstänkt likt Roman Polanski, en annan canceldebatterad filmmakare), sedan en neurotisk manusförfattare, sedan en karismatisk filmstjärna. Ingen av dem spar någon tid på att berätta för henne hur vacker och fantastisk de tycker att hon är. Ingen av dem bryr sig heller om att fråga hur gammal hon är innan de inleder sina raggningsförsök, trots att hon är 21 men ser ut att vara ungefär 15 – och själv låter hon sig glatt förföras. Den andra kvinnliga huvudrollen är en ung kvinna som Chalamets rollfigur kände när hon var barn och snart blir hans nya kärleksintresse (”You were a little girl and now you’re actually a young woman!” – ringer det några klockor?). Hon frågar förföriskt hur han såg på henne som liten (”You didn’t think I was cute or attractive, anything?”). Det finns en arrogans i det; ett trotsigt sätt av Allen att visa upp dessa företeelser som normala – även om han också kastar in en liten självironisk blänkare (”What the hell is it about older guys that seems so appealing to women? Christ, all they are is decrepid. What’s sexy about short term memory loss?”).

Filmen är ungefär lika bagatellartad som Allens övriga mellanskiktsfilmer: den är kanske lite trött men har åtminstone något slags känsla av lättsamhet. Och ration mästerverk-bagateller har förstås blivit sämre med åren. Men om A rainy day in New York känns aningen trött tangerar Rifkin’s festival utmattningens gräns – en bedrift för en film med en så rolig premiss som de filmhistoriska drömmarna. Det känns som att vi får möta en bitter Allen. Är det för att konceptet är så uttjatat? Är det för att skådespelarna var andra-, tredje- eller fjärdehandsval? Är det för att han vet att hans filmer numera kommer att ses av en mer begränsad publik? Eller är det för att han numera är för trött för att göra bra film? Det är svårt att bedöma. Kanske är det en kombination av alltihop. Klart är i alla fall att chanserna för att Allen ska göra ett till mästerverk är mycket låga.

Som Woody Allen-fan har jag tampats med frågan hur jag ska förhålla sig till honom. Det finns de som okritiskt ställer sig på hans sida, som med hull och hår sväljer idén om att övergreppet mot dottern inte är något annat än en hämndlysten lögn från en försmådd före detta livskamrat. Det finns de som utan pardon svär att aldrig mer se någon av regissörens filmer och som helst skulle se honom förpassad till historiens soptipp med övriga metoo-monster.

Själv har jag aldrig lyckats landa i någon definitiv slutsats. Som ung kvinna har jag stöttat och varit med i metoo-rörelsen från dag ett. Samtidigt har jag växt upp med Woody Allens filmer, sett dem om och om igen, och alltid älskat dem: mästerverken såväl som bagatellerna. Humorn i hans filmer, atmosfärerna, neuroserna, kärleken till storstaden – allt detta finns inpräntat i mig. Vilket inte betyder att jag inte har ifrågasatt andra inslag i hans filmer, till exempel relationen mellan en 42-årig man och 17-årig flicka i Manhattan.

Så jag tycker inte att Woody Allen är en oproblematisk figur. Tvärtom. Men borde jag därför sluta titta på hans filmer? Nej, det kommer nog inte att hända. Filmerna är ju inte bara hans, de är lika mycket mina. Jag kommer med största sannolikhet fortsätta se och se om dem, och jag kommer med största sannolikhet fortsätta älska dem. Men på ett problematiskt sätt.

Läs också: På tal om Allen

Annons