Dokumentärserien Allen v. Farrow på HBO har fått uppmärksamhet för starka vittnesmål om de sexuella övergrepp Woody Allen ska ha begått mot sin då sjuåriga dotter, anklagelser som Allen själv nekar till. Den har också blivit ett bidrag i debatten om det är moralisk försvarbart att fortsätta se Allens filmer eller inte. På ena sidan står de som säger att man måste skilja liv och verk och på den andra de som säger att de inte vill stödja en regissör som begått sexuella övergrepp mot barn helt oavsett om verken är bra eller inte. I den här texten tar jag inte ställning i just den frågan, och jag kommer heller inte kommentera anklagelserna i sig. I stället vill jag lyfta fram en mer förbisedd aspekt av serien, nämligen att den ger en mer nyanserad bild av förhållandet mellan liv och verk än vad som ofta syns i debatten.
Dokumentären utgår från Allens förhållande till dottern för att sedan vidga berättelsen till hans relation till partnern Mia Farrow och de andra barnen i familjen, inte minst till den av Farrows döttrar som han inledde ett förhållande med under den tid då hon gick på college. Som en bihistoria visas också en relation regissören hade till en high school-student när han själv var i 40-årsåldern. Den sistnämnda relationen går direkt in på frågan om förhållandet liv och verk eftersom den delvis ligger till grund för filmen Manhattan (1979) som skildrar en medelålders man, spelad av Allen själv, som har ett kärleksförhållande med en 17-årig flicka.
Manhattan är det enda verk i Allens filmografi som explicit handlar om en vuxen medelålders man i relation med en minderårig tonårsflicka. Däremot finns många relationer i hans filmer mellan en man och kvinna där kvinnan är betydligt yngre, ofta i 20-årsåldern medan mannen kan vara från 40-årsåldern och uppåt mot 50-60-årsåldern. Den smarta och förföriska collegestudenten i Fruar och äkta män (1992), den sexiga men obildade aerobicsinstruktören i samma film och den naiva och korkade prostituerade i På tal om Afrodite (1995) är bara några av många exempel på unga kvinnor i Allens filmer som på olika sätt försöker förföra eller inleder förhållanden med äldre män. Det är tydligt att det också är den unga kvinnan som driver förhållandet framåt i de här relationerna. Det är hon som är mest aktiv såväl sexuellt som känslomässigt och mannens handlingar blir ett mer passivt svar på den unga kvinnans, ofta direkta och inte så tillkrånglade, sexuella intresse. Det är en bild av omvända maktrelationer vi känner igen från mycket film och litteratur och som kanske ligger närmare fantasier än verkliga flickors och unga kvinnors känslor och beteenden.
I dokumentären visas också de olika manusutkast till filmer som antingen revideras eller förkastas i senare skeden av filmproduktionen. I utkasten är de unga kvinnorna/flickorna fler än i de färdiga filmerna, och de är betydligt yngre. Orden ”cocktail waitress” och ”college student” förekommer frekvent som epitet för de starkt sexualiserade karaktärerna och åldern ändras upp och ner i revideringar och marginalanteckningar, så att deras ålder pendlar mellan 16 och 21 år. Marginalanteckningarna visar inte bara en fascination för unga kvinnor med äldre män, utan en fixering vid just ålder och en önskan att sänka den till yngre än vuxen. De yngre flickorna blir, förutom i fallet Manhattan, kvar i arkivversionerna medan en mer legitim åldersskillnad mellan två trots allt vuxna människor visas i de färdiga filmerna. Det här visar hur verk och liv flätas samman utan att de entydigt och enkelt speglar varandra. I verken får blandningen mellan författarens fantasier, önskningar och erfarenheter konstnärlig form.
Om de mycket unga flickorna blivit kvar i de färdiga filmerna hade förmodligen Allens popularitet på 80- och 90-talen sett annorlunda ut.
Om de mycket unga flickorna blivit kvar i de färdiga filmerna hade förmodligen Allens popularitet på 80- och 90-talen sett annorlunda ut. För han var faktiskt älskad, också bland oss som på den tiden var just kvinnor i 20-årsåldern. Dokumentären belyser med många vittnesmål från recensenter och andra filmälskare varför Allens filmer är riktigt bra och varför de talar till många olika slags åskådare. De skildrar mänsklig svaghet med mycket humor, vilket är något som de flesta kan relatera till och känna igen sig i. Jag tror att många med mig kanske visserligen kände ett visst obehag inför flera av scenerna i Manhattan, och kanske några i Fruar och äkta män, men upplevde att de här relationerna var bara några bland många andra och att de skildrades med värme och blottade allas svagheter.
Såvitt jag vet finns det inga spår av sexuellt intresse för små barn i Allens filmer. Det vi däremot kan se – i samspelet mellan verk, den filmskapande processen och vittnesmål om hans liv – är en fascination och ett sexuellt intresse för tonårsflickor före vuxenhet och kvinnor på gränsen till vuxenhet. Om det är etiskt problematiskt eller inte kan man tycka olika om. Det intressanta i sammanhanget är att Allen själv, i sina filmer, ger svar på just den frågan och säger att nej det är inte problematiskt. Kvinnorna, som kan vara flickor i tidiga eller alternativa manusversioner, är sexuellt aktiva starka individer som gör som de vill. Och här kommer vi in på en annan dimension av verklighet i förhållande till fiktion. När den här generationens unga flickor växer upp och kanske blir manusförfattare och filmregissörer får vi en annan version av sanningen om maktförhållanden i den här typen av relationer.
Om dagens unga generation hellre vill se andra filmer än Allens, och kanske med tiden suddar ut honom ur kanon, kan bara framtiden utvisa. För mig däremot, som är född på 70-talet och del av generationen som älskade Allen, får den fördjupade kunskapen om hans liv och verk mig att se nya saker. Jag ser hur förhållandet mellan den äldre mannen och den unga flickan/kvinnan sticker ut som ett centralt tema genom verket. Och att det tema kan ses som en snällare version av den klassiska myten om hur den erfarna mannen manipuleras av och faller offer för ung/barnslig kvinnlig sexualitet. Med all säkerhet kommer det lilla obehag jag kände när jag såg filmerna på 90-talet att förstärkas, men att något är obehagligt är ju inte detsamma som att det är dåligt eller ointressant. Helt säkert är feelgood-känslan som många med mig associerat med Allens karaktär för alltid borta, men kanske kommer den ersättas av ett mer analytiskt fokus.
Den fördjupade kunskapen om genus och ålder i Allens filmskapande är inte en reducering av hans verk utifrån det jag vet om hans liv. De delar av livet som också syns i hans i hans verk gör i stället nya lager av verkets betydelser synliga, betydelser som likafullt alltid funnits där.
