Jag hade precis satt mig på balkongen i lägenheten i Cannes när jag hörde ett högt åskliknande ljud som blev högre och högre. Jag kollade upp och såg fem militärjetplan flyga i hög fart – sprutande ut rök i de franska flaggfärgerna. Kriget hade tack och lov inte brakat loss på Croisetten, men däremot hade Tom Cruise gjort det och flyguppvisningen var en extravagant början på världspremiären för premiären av Top gun: Maverick, som visades utom tävlan på festivalen. Det var en något smaklös uppvisning av militärmakt med tanke på kriget i Ukraina (och teamet bakom Mariupolis 2 har sagt hur bestörta de blev av detta marknadsföringsstunt) – men för mig som ändå hyser en stor kärlek för Tom Cruise är det svårt att tänka sig en mer storslagen välkomstkommitté för mitt första besök till festivalernas festival.
Den rådande konsensus var att Cannes 2022 kändes nästan som en vanlig festival efter en inställd 2020 och en i mycket mindre skala 2021. Innan varje visning uppmuntrades publiken att bära munskydd (man presenterades med officiella Cannes-munskydd) – något som närmast alla ignorerade. Men så klart är läget i Europa inte som vanligt och kriget i Ukraina var i stor fokus under festivalen – det blev både oplanerade och planerade protester på röda mattan som väckte stor uppmärksamhet. När man hämtade ackrediteringen delades ut pins med budskapet STOP PUTIN och flera regissörer nämnde det pågående kriget i Europa under sina tal. Kanske den mest aktiva protesten festivalens gäster gjorde var att bojkotta Kirill Serebrennikovs tävlingsbidrag Tchaikovsky’s wife, som ständigt var närvarande på festivalens lista över filmer med lediga biljetter. Detta trots Serebrennikovs upprepade kritik mot kriget.
Jag hade stor tur med den första filmen jag såg, som blev en av de bästa jag såg under min vecka i Cannes. The eight mountains från regiduon Felix van Groeningen och Charlotte Vandermeersch berättar en historia om vänskapen mellan två män, från barndom till vuxen ålder. Även om det är väldigt påtagligt att filmen är baserad på en roman – filmen är uppdelad i kapitel och använder sig av smakfull voice-over – är det de unikt filmiska aspekterna som imponerar mest. Fotot i 1.33:1 fångar de majestätiska bergen i de italienska alperna där filmen utspelar sig väldigt väl och rollprestationerna av Luca Marinelli och Alessandro Borghi är starka och känsliga. Det är en film som använder sig av metaforer och motifer som skulle kunna anklagas vara övertydliga, men i regiduons trygga händer presenteras de så nonchalant att deras poetiska kraft blir stark och effektfull.
Det känns nästan perverst att beskriva Jerzy Skolimowskis Eo som en rolig film – men jag har svårt att hitta något annat ord som fångar den bättre. Den är en kvasiremake av Bressons Min vän Balthazar och följer en åsnas resa runt om Polen där han får se och uppleva människans grymhet oavsett klassposition. Det som gör att den är rolig och inte en övning i misär är just experiment-glädjen som finns i Skolimowskis regi. Han slår på med en expressiv kamera, ljusfilter och överväldigande musikläggning. Om regissörer har en tendens att dela ut Guldpalmer till filmer de själva inte skulle kunna regissera (tänk George Miller att Ken Loach eller David Cronenberg till bröderna Dardenne) är det inte omöjligt att denna jury full med skådespelare – med Vincent Lindon i spetsen – skulle kunna tänka sig ge priset till en film med en central prestation de aldrig själva skulle kunna utföra. Eo är ingen old-man cinema film från den 82-årige regissören, utan helt klart det mest lekfulla av det jag har sett i tävlingen.
Däremot känns det som att Arnaud Desplechin har blivit lite old-man. Han kom till tävlingen med en ny film om en dysfunktionell familj i Frankrikes övre medelklass. Brother and sister inleds med en stark öppningsscen där en sörjande far skäller ut en besökare från sin egen familj som har kommit för att beklaga sorgen. Det är en mäktig scen, men det som följer har problem att hitta rätt ton. Marion Cotillard och Melvil Poupaud spelar syskon som har utvecklat ett extremt starkt hat mot varandra, utan att det någonsin blir tydligt för tittaren just vad som inledde det hatet. En familjeolycka tvingar Poupad tillbaka till Paris men filmen försöker undvika en konfrontation mellan de två syskonen så långt det går. Tempot och prestationerna är för lågmält för materialet som pekar åt att allt borde kännas lite mer hysteriskt.
Då fungerar familjedynamiken i Armageddon time betydligt bättre. Den senaste filmen från fransmännens amerikanska favorit, James Gray, är en självbiografisk coming-of-age-film om en ung James Gray-liknande man som växer upp i Queens, New York. Paul är en störig skojare i klassrummet och hyser konstnärliga ambitioner. Det blir tydligt tidigt att han aldrig hamnar riktigt i lika mycket trubbel som hans afroamerikanska bästis. När de blir tagna med marijuana i skolan flyttar Pauls föräldrar honom till en privatskola med New York-elitens barn samtidigt som att hans bästis behöver dölja sig från socialarbetare som vill flytta honom till ett nytt hem. Man kan fråga sig om det inte vore mer intressant att se den här historien berättat från just bästisens synvinkel – men Gray är tillräckligt skicklig som regissör för att navigera de svåra frågorna som just Paul brottas med. Nu när gen-X-regissörerna har börjat blicka tillbaka till sin barndom får man ändå ge kredd till Gray som lyckas problematisera sin uppväxt och inte framställa den särskilt nostalgiskt.
Borta i sidosektionen Quinzaine des réalisateurs visades Alice Winocours senaste film Paris memories. Verhoven-favoriten Virginie Efira spelar en kvinna som försöker få sitt liv i ordning efter att ha överlevt ett brutalt terrorbrott i en restaurang. Under en Q&A berättade en påtagligt rörd Winocour om hur filmen inspirerades av hennes bror som hade varit med under Bataclan-attacken 2015. Det känns i filmen att mycket tid och energi har lagts ner på att förstå överlevare. Vi följer Efiras försök att komma ihåg just vad som hände under attacken och komma i kontakt med de som hjälpte henne, men även andra överlevare och anhöriga till de som gick bort. Vi får inte veta något om de som låg bakom attacken eller varför den hände som gör att filmen ibland känns något avstängd från verkligheten – men slutresultatet är välspelat och drabbande.
David Cronenberg lovade att första fem minuterna av hans nya film Crimes of the future skulle resultera i många walkouts från biografen. Det blev inte riktigt så i praktiken, även om filmen visserligen inleder med en provocerande scen och sedan fortsätter erbjuda explicit body-horror – något som regissören inte riktigt har levererat sedan eXistenZ. Här följer vi konceptuella kirurgkonstärerna Viggo Mortensen och Lea Seydoux i en nära framtid där människor har slutat känna smärta och börjat utveckla nya organ. Cronenberg drar i många trådar och det väcker bland annat frågor om klimatkatastrofen och regeringars försök till att styra över människors kroppar, men den tematiken som blir starkast är ändå den självbiografiska. Jag har svårt att tänka mig en mer klockren metafor för filmregissörens roll än att framställa hur han opererar bort det som växer inom honom för en betalande publik.
Om man tävlar i walkouts blev Cronenberg lätt besegrad av De humani corporis fabrica från regiduon Lucien Castaing-Taylor och Véréna Paravel. Precis som deras tidigare verk är det här en experimentell dokumentär. Med hjälp av GoPro och kirurgiska kameror tar regissörerna oss på både fysiska och kroppsliga platser på franska sjukhus man aldrig har sett tidigare – demensavdelningar, bårhus och långt in i tunntarmen. Nästan mer imponerande än bilderna är filmens ljudspår. Speciella mikrofoner installerades på kamerorna som gjorde det möjligt att spela in ljud inifrån kroppen, som ger publiken chansen att höra både hur kroppen faktiskt låter, men även de ofta banala samtalen som pågår under operationerna. Det snackas om arbetsvillkor och hyresmarknaden i Paris samtidigt som kirurgiska instrument klämmer läckande ådror. För varje operation de visar stormade 10-15 personer från salongen, vilket är förståeligt, även om scenerna har en abstrakt kraft som hypnotiserar. Det som kändes mer groteskt var sekvenserna på ett demensboende. Patienterna kan inte förstå att de blir filmade och plötsligt ändras filmens stil. Kameran kryper runt människorna och under en särskilt smaklös stund glider de in på ett rum för att fånga en kvinna som sitter i sitt rum och skriker – samtidigt som de ramar in henne som Maria Falconetti i En kvinnas martyrium. För de med intresse för experimentell dokumentärfilm är filmen ett måste, men precis som i deras tidigare film Leviathan har jag viss skepsis för regissörernas sätt att hantera människor.
Sverige representeras alltså i tävlingen med hela tre filmer – Ruben Östlunds Triangle of sadness, Tarik Salehs Boy from heaven och Ali Abbasis Holy spider. Alla tre har blivit snackisar (inte minst Rubens spyorgie) – men för mig som islänning vore det tjänstefel om jag inte skulle fokusera på den sista filmen jag såg på festivalen: isländska Un certain regard-bidraget Godland. Här fokuserar En vit, vit dag-regissören Hlynur Pálmason på ännu en tystlåten man, den danska prästen Lukas, som reser till Island sent på 1800-talet för att bygga en kyrka på öns sydostkust. Resan dit och tiden på Island blir inte lätt för honom, inte minst då Lukas släpar med sig utrustning och material för våtplåtsfotografering. Genom filmens 140 minuters speltid ser vi hur landet, naturen, vädret och folket sakta påverkar hans tro och förnuft. Det är stundvis lite frustrerande att följa en så pass passiv och svår rollfigur, men Hlynur Pálmasons regi och den våtplåts-inspirerade fotot av Maria von Hausswolff hänför desto mer. Med varje film blir hans konstnärliga ambitioner starkare och hans visuella idéer mer fulländade – något som gör honom till en av Nordens absolut mest spännande regissörer.
