Det eviga mantrat om att skilja på verk och person verkar fortfarande gå hem. Som publik ska vi helst kunna vara oändligt nyanserade i våra försök att förstå ett verk utifrån konstnärens förmodade koncept men utan inblandning av hans eller hennes ideologiska hemvist. Eller ännu hellre föreställa oss att upphovsmakaren är död. Insistera på att såväl verket som konstupplevelsen måste kunna existera i ett vakuum, där vårt negativa omdöme om en eventuellt kontroversiell konstnär inte färgar av sig på mottagandet.
Visst. Men då återstår frågan vad vi ska göra när verk och person är inbäddade i en självrefererande värld, en performativ identitetslek där det är omöjligt att avgöra var verket börjar och upphovspersonen slutar.
Fallet med den serbiske regissören Emir Kusturica är ett sådant intressant exempel. Han träder ut och in ur sina narrativ utan några som helst förhinder. Hans mer politiska filmer från det senaste kvartsseklet har ideologiskt legat nära hans offentliga uttalanden och åsikter. Denna fusionen nådde möjligen sin kulmen i filmen On the milky road från 2016, där Kusturica, eller Kusta som han kallas i Serbien, spelar en bonde vid namn… Kosta. Filmen skildrar ett ständigt pågående krig, Kosta är både med och inte med, han är vänskaplig med djuren och misstror människorna, har en egensinnig men ofelbar moralkompass. Det är mjölktörstiga ormar, får som sprängs på minfält, en Monica Bellucci som tittar på Kalatozovs Och tranorna flyga varje dag och mycket annat som kort sagt känns väldigt Kusturicaaktigt. Här och var uttalar dessutom Kosta/Kusta repliker som mycket väl kan tolkas som hånfulla kommentarer till regissörens kritiker. Sådana har knappast saknats – jag är själv en av dem.
Kusturica har lyckats genomgå en makeover och återuppfunnit sig själv såväl politiskt som stilistiskt de senaste decennierna. Mer konkret ändrades blicken på det förflutna i och med Jugoslaviens sönderfall. En välvillig skildring av det socialistiska landet ersattes av nationalism och negativa tillbakablickar på Kusturicas egen uppväxtmiljö. Hans slingringar fångas väl av Underground från 1995, och ett par filmer som kom efter den. Ingen annan jugoslavisk regissör, som bevittnade landets sammanbrott, har uppvisat ett sådant radikalt brott i sitt ideologiska och estetiska förhållningssätt.
Hans önskan om att bli sedd som ett barbariskt geni verkar funnits länge. I stället för att infinna sig i Cannes 1985 för att ta emot Guldpalmen för När pappa var borta, sade sig Kusturica vara tvungen att hjälpa en vän att lägga golv och stannade hemma. Under tiden han gjorde Zigenarnas tid, som hade premiär 1988, började han allt oftare uttala sig om politiska skeenden i landet. I en intervju i den slovenska tidskriften Mladina meddelade han sitt stöd till Slobodan Miloševic och förklarade att ”Sloba” skulle besegra sina fiender eftersom han var starkast och farligast. Det kommande decenniet innebar en större fragmentisering av landet. Jugoslavien höll på att kollapsa. Kusturica pendlade mellan USA, där han undervisade och höll på att göra Arizona dream, och Belgrad. Han fortsatte att uttala sig negativt om alla politiker som inte hette Miloševic. Tito hade varit den största skurken någonsin på Balkan, Bosniens president Izetbegovic var fundamentalist, Kroatiens president Tudman en tysk kypare, slovenska politiker var österrikiska hästskötare och lismare. Under den här perioden örfilar han och slår några journalister som vågat uttala sig kritiskt om hans filmer eller hans politiska engagemang. Han hävdade att hans debutfilm Dolly Bell från 1981 skulle ha förbjudits om inte Tito hade dött året innan premiären. Detta märkliga påstående dök upp i hans broschyr ”Nisam znao, a sada znam” (Jag visste inte då, men nu vet jag) som på ett tydligt sätt fångar regissörens ideologiska omvandling vid den tiden. Ursprungligen publicerad i Liberation översattes den omedelbart i Miloševickontrollerade Politika i oktober 1991.
Varför är dessa citat och beteenden viktiga i sammanhanget? Just för att regissören inte förnekar sig. Han står stadigt på den lukrativa nationalistiska sidan och det avspeglar sig tydligt i filmerna. Från den klyschigt självexotiserande machoförklaringen av krigen i det forna Jugoslavien i Underground, via den konservativa sagan Lova mig detta och farsen On the milky road har Kusturica alltmer fastnat i revisionistisk gyttja, som möjliggör nya narrativ som framställer honom som en antifascistisk försvarare av universella värden som länge approprierats av Hollywood.
När Underground produceras befinner sig det dåvarande Jugoslavien – bestående av bara Serbien och Montenegro – under ekonomiska sanktioner. Många har försökt nysta i filmens produktionsprocess och det är fortfarande oklart hur man lyckats kringgå sanktionerna. Det är däremot ett faktum att Miloševicstyrda statliga tv-station RTS samproducerat filmen, vilket inte är oviktig detalj i den politiskt betingade labyrinten av tjänster och mottjänster i dåtidens pressade Serbien.
Hur ska man förstå Underground? Det enklaste svaret är att filmen framställer kommunismen som en stor underjordisk källare dit människor har lurats. Kusturica är inte den förste att använda denna metafor – även historikerna Joseph Rothschild och Nancy Wingfield använder sig av en underjordisk metafor när de beskriver jugoslavernas oförmåga att handskas med etnonationella problem, som därför förskjutits under ytan, där de fått fäste och kunnat gro. Filmen innehåller idéer som regissören själv proklamerade under flera år. Kusturica pläderar för att krig på Balkan återkommer med jämna mellanrum, utan vare sig rim eller reson, de sker av sig själva, som naturfenomen. När rollfiguren Ivan återkommer till det forna hemlandet upptäcker han blod på underjordiska väggar. Hat och krig kommer underifrån. Kusturicas essentialisering och förenkling av det komplicerade politiska, sociala och kulturella samspelet i regionen har i filmen som konsekvens att FN-soldater lakoniskt konstaterar att här ”krigar alla mot alla”, och att det egentligen inte finns någon struktur i dessa konflikter. Bilden av balkanmänniskor som inte själva vet varför de krigar förstärks av Kusturicas egna krigsförklaringar i otaliga intervjuer och samtal, exempelvis till Cahiers du cinéma, från juni 1995.
Att anspela på att filmens huvudperson Svarten – som den enda sanna jugoslaven – alltid möter samma fiender, förklädda fascister, överensstämmer väl med det politiska narrativet från Miloševicstyrda Serbien i skiftet mellan 80- och 90-talet då kroater, slovener och bosniaker anklagades för politisk fascism och för att vara ättlingar till andra världskrigets fascister.
Många har kritiserat Underground med historisk korrekthet som parameter. Men en film måste vara en regissörs och ett filmteams arbete utifrån deras tankar och synsätt – ”objektiva” filmer existerar helt enkelt inte. Därför är det vanskligt att överhuvudtaget ge sig på en sådan diskussion. Det är samtidigt uppenbart att filmen just antyder att Kusturicas syn på historien är den rätta. Ibland träder Kusturica över från sin subjektiva stol på balkongen, till ett aktivt och mer ”objektivt” skådespel i ideologins tjänst. Där och då blir Underground didaktisk och propagandistisk.
Eftersom Kusturica rör sig på ironins och gycklandets smala lina fungerar filmen som ibland osmaklig och ibland väldigt roande dissekering av Jugoslaviens 50-åriga historia. Men så fort filmen börjar förklara ”hur det egentligen var”, med poänglösa försök att svartmåla slovener och kroater som hela folk som sympatiserade med nazismen, vilket ”bevisas” med arkivbilder, faller han handlöst ner i revisionismens hål. Autenticitet åberopas med hjälp av arkivingrepp av passande och ”sanna” bilder, vilket ger form åt en parallell historieskrivning. Det handlar det inte längre om bristande historisk korrekthet, utan om förljugen.
Sedan 90-talet har Emir Kusturica fortsatt vara en viktig politisk faktor för varje serbisk regering. När det 2008 anordnades en stor demonstration i Belgrad, som en reaktion på att vissa länder erkänt Kosovo som ett eget land, höll Kusturica ett direkt hetsande tal. Han undrade var alla råttor hade gömt sig och mer eller mindre uppmanade massan att storma ett par ambassader, vilket senare också skedde, vid sidan av all plundring.
Kusturica odlar en antikapitalistisk framtoning och gör filmer om folkliga favoriter som Maradona och José Mujica, samtidigt som han själv har fått ett helt berg till skänks av de serbnationalistiska politiker han stöttar på båda sidor den bosniska gränsen. På den serbiska sidan arrangerar Kusturica en antikapitalistisk filmfestival som premierar kvalitetsfilm och gästas av storheter som Matt Dillon, Lav Diaz, Paolo Sorrentino, Ruben Östlund, med många flera. I Andricgrad, som är ett pågående byggprojekt i Višegrad i Republika Srpska, Bosnien Hercegovina, tar han också emot celebriteter, senast författaren Peter Handke som var på besök här under våren. Kusturica är en lojal vän till Vladimir Putin och gästar Kreml med jämna mellanrum. Han har fått ta emot ett antal ryska utmärkelser och bland annat uppträtt på det ryskt ockuperade Krimhalvön. När On the milky road inte blev uttagen till festivalen i Cannes, anklagade han festivalen för att ha straffat honom för hans vänskap med Rysslands president.
Cancelled? Nja, snarare är Kusturica idag en man nära makten i både Serbien och den serbiska delen av Bosnien, Republika Srpska. Han uttalar sig om allt, från världspolitik till kulturideologiska frågor. En man med mycket makt som dock fortsätter utmåla sig själv som en revolutionär som skyddar de svaga.
Texten publicerades ursprungligen i FLM Sommar 2021. I februari 2022 blev det känt att Emir Kusturica tar över ryska arméns teater i Moskva.
