The Justified Ancients of Mu Mu (förkortat The JAMs), The Timelords, och slutligen The KLF. Kärt band har många namn. Under en intensiv period mellan 1987 och 1992 producerade duon Bill Drummond och Jimmy Cauty en sampelbaserad crossover mellan hiphop och dansmusik som skulle ta världen med storm. Som The Justified Ancients of Mu Mu släppte de låten “The Queen and I” som samplade ABBAs “Dancing Queen” så pass oblygt att ingen kan han blivit särskilt förvånad när ABBA stoppade skivan. The Timelords singel “Doctorin’ the Tardis”, en mash-up av temat till Doctor Who och Gary Glitters “Rock and roll (part two)”, sålde en miljon exemplar 1988 och inspirerade duon till boken “The Manual (How to have a number one hit the easy way)”. Själva skulle de under namnet The KLF fortsätta att leverera hits som “What time is love” eller “3 a.m. eternal”, vars framgångar red på den våg av acid house som sköljt över Storbritannien under det sena 1980-talet. 

På 1992 års BRIT-awards utnämndes The KLF till bästa band, en utmärkelse de dels fick dela med Simply Red, och dels revolterade mot. Under bandets framträdande tillsammans med grindcore-akten Extreme Noise Terror avfyrade Drummond blanka patroner med ett maskingevär mot publiken. Senare under kvällen dumpade de ett dött får utanför galans efterfest. Med sina egna ord ville de efter sin framgång göra något musikindustrin aldrig skulle förlåta dem för.

Några månader senare annonserade The KLF att de lämnade musikbranschen samt att de skulle förstöra hela sin katalog. Nästan 30 år senare ställer Chris Atkins frågan varför i dokumentären Who killed the KLF? Atkins finner egentligen inte några nya svar, utan låter medelst arkivmaterial Drummond och Cauty själva berätta om bandets uppgång och fall. Klipp från bland annat musikvideos, havererade långfilmsprojekt och rave-gig vävs ihop med nya intervjuer med personer i bandets omgivning samt med rekonstruerade scener för att berätta ett minst sagt underhållande stycke pophistoria. Att det skulle upprepa sig idag känns närmast otänkbart. Särskilt sett till den kommersiella dansmusikens utveckling. I jämförelse med dagens EDM-stjärnor, som David Guetta eller Swedish House Mafia, framstår The KLF närmast som popkonstnärer.

Efter sin plötsliga sorti gav sig The KLF också i kast med konstvärlden i och med bildandet av K foundation, under vilket namn de delade ut pris för sämsta konstnär och väckte kontrovers genom att elda upp en miljon brittiska pund innan Drummond och Cauty lämnade rampljuset. Men trots duons oberäkneliga beteende, eller sin skepsis mot musikindustrins, framgår det i Atkins film att de tillskrev sitt maskinella plundrande av pophistorien ett konstnärligt värde. Något de också hade för avsikt att förklara för ABBA. Efter att “The Queen and I” stoppats packade Drummond och Cauty in de sista exemplaren av skivan och en NME-skribent i Cautys amerikanska polisbil och körde till Stockholm. De hittade aldrig ABBA utan brände upp skivorna på en åker istället. 

Episoden har givetvis drag av ett pr-stunt. En känsla som är genomgående i Atkins film. Frågan kanske inte borde varit vilka som dödade The KLF – ett kors vi på förhand vet att bara Drummond och Cauty kan bära – utan snarare vilka de var. Här erbjuds hastiga segment om deras respektive bakgrunder i musikindustrin och det ursprungliga bandnamnets kopplingar till Drummonds favoritbok: Illuminatus! av Robert Anton Winston och Robert Shea. Men Atkins verkar inte vara lika intresserad av analys eller fördjupning som att få vältra sig i och bildsätta iögonfallande anekdoter och händelser ur bandets karriär. Att många arkivbilder är så där uppblåst gryniga som de alltid tycks bli i dagens dokumentärfilmer är inte hela världen, utan tycks i någon mån korrespondera med bandets småpunkiga DIY-inställning. Då sticker den digitala skärpan i de rekonstruerade scenerna mer i ögonen. Ett stilgrepp som dessutom alltid slagit mig som lite tacky. Överlag är det också en märkligt konventionell musikdokumentär givet vilket okonventionellt band de var. Men även om invändningar går att göra, om jag ibland önskat mig mer eller något annat, är Atkins film om The KLF ofrånkomligt underhållande. 

Who killed the KLF? visas på Indio i Stockholm den 7 april och Roy i Göteborg den 13 april.

https://www.youtube.com/watch?v=tHiauQbOsl4