Persiske Asghar Farhadi har fått de flesta internationella priser en regissör kan tilldelas, inklusive Guldpalmen och två Oscar för bästa utländska film. Även om han knappast är den första regissören från Iran att nå världsrykte, är det värt att fråga sig vad som gör hans filmer så universellt effektiva.

Svaret, tror jag, ligger i hur han förenar det specifika och lokala med det transkulturella. Hans filmer utspelar sig med få undantag i en för den internationella filmfestivalspubliken stängd och ”exotisk” miljö: de iranska storstädernas medelklass. Samtidigt är Farhadi en klassisk sagoberättare. De successivt allt mer komplexa konflikterna i filmer som The salesman eller Nader och Simin – En separation går nästan alltid att reducera till en kärna som låter sig sammanfattas på ett par rader. Denna kärna är ett moraliskt dilemma, en enda iögonfallande händelse, som i en Ibsen-pjäs eller en grekisk tragedi. På så vis pekar Farhadis manus mot mänsklighetens äldsta berättande former. Titta här, tycks de säga: allt förändras, och inget förändras.

A hero är ett strålande exempel på Farhadis metod. Titelns hjälte – om han nu är en sådan – heter Rahim (Amir Jadidi) och släpps när filmen börjar ut på permission från det fängelse där han sitter. Han är skyldig en stor stumma pengar till en bekant, Bahram (Mohsen Tanabandeh), som också råkar vara släkt med hans exfru. Enligt Rahim beror den obetalda skulden på att han själv blev ruinerad av en före detta affärskollega. Man är genast beredd att köpa hans version. Bahram är åldrad och grinig, Rahim hans motsats: vänlig, stilig och en aning klumpig. Som om Cary Grant skulle spela Chaplins luffare.

I syfte att ge Bahram pengarna tillbaka tar Rahim hjälp av sin flickvän, Farkondeh (Sahar Goldoust). Hon har hittat en väska med 17 guldmynt på gatan och föreslår att de ska gå med dem till pantbanken. Rahims grips i sista minuten av samvetskval. I stället för att sälja mynten sätter han upp lappar på stan och lyckas på så vis, från fängelset och med sin familj som mellanhänder, återlämna väskan till dess rättmätiga ägare, en namnlös kvinna som glömt den på en bushållsplats.

Rahim berättar inte för någon vad han har gjort. Men när den goda gärningen kommer till omvärldens kännedom förvandlas den till en sociala medier-succé. Rahim intervjuas i teve, en insamlingsgala anordnas för att han ska kunna betala av sin skuld, och när fängelseledningen får nys om saken framhålls han som ett paradexempel på verksamhetens förträfflighet. Omslagspojken är perfekt: han har till och med en gullig son med svåra talfel! (Saleh Karimai)

För en kort stund verkar världen enkel. Rahim har gjort ”det rätta” och belönats adekvat, med en sorts särbehandling som känns korrekt, men som ju också har starka drag av slump och opportunism. Men snart kompliceras bilden. Först börjar medfångarna ifrågasätta Rahims motiv. Sedan bestämmer sig en potentiell arbetsgivare, som lovat anställa honom, för att hitta bevis för att historien verkligen utspelat sig såsom Rahim påstår. Problemet är att ingen har kontaktuppgifter till kvinnan med väskan. Dessutom har Rahim sagt att han själv hittade mynten, fastän det var Farkondeh. Att syftet var att skydda flickvännen – förhållandet är hemligt – spelar i sammanhanget ingen roll. Frågan blir nu följande: hur mycket kan Rahim och hans familj tillåta sig att ljuga för att hjälpa sanningen på traven?

Samtliga förbipasserande gestalter verkar bära en värld av mysterier inom sig, som människor ju gör, utan att Farhadi
känner sig nödgad att peka ut dem. Många frågor som hade kunnat ställas förblir upp till åskådaren att upptäcka och fundera på. Inte heller vill filmen gräva i exakt vad som hänt mellan Rahim och Bahram, eller i hur Rahim ”egentligen” är. Moral framställs här inte som en egenskap, utan som en måttstock vi kollektivt tillämpar i efterhand, när en handling väl har ägt rum och dess i ögonblickets grumliga kontext fallit på plats. Både slutdomen och agerandet är avhängiga slump, tillfälle och den kontingens med vilket en händelse stelnar till historia.

Precis som manuset präglas det filmtekniska hantverket av subtil briljans. Varenda skådespelare spelar med en
dokumentär övertygelse, från Jadidi till de allra flyktigaste birollerna. Och att kameran är handhållen upptäcker jag först efter en stund. A hero arbetar med de små, små skakningarna, bokstavligt och metaforiskt, och den hade inte kunnat göra annorlunda.