Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2022 på den här länken.
Festivalpremiär i biograf/online den 31/1. Visas 2/2 och 5/2.
Levan Koguashvilis far och son-drama Brighton 4th inleds på en inrökt sportbar i Tbilisi, där en skara luggslitna män följer en fotbollsmatch på en av tv-skärmarna. Försjunkna framför grumliga ölsejdlar visas ingen större entusiasm. Känslor, fotbollsramsor eller upphetsade tillrop tycks inte höra hit. När en av gästerna bryter denna tysta överenskommelse uppstår snabbt bråk med en temperamentsfull bordsgranne som lika snabbt avvisas från lokalen. När den senare möter upp sin äldre bror i den kyliga eftermiddagssolen utanför sportbaren visar det sig att han spelat bort sina sista pengar, och därmed också sin lägenhet.
Brodern, som heter Kakhi och är före detta OS-medaljör i brottning, tycks ta det hela med ro. De köper ostar på en marknad innan de avlägger visit på ett brottargym där Kakhi löser tillfälligt husrum åt sin bror innan han själv ska ge sig av till New York för att styra sin lika struliga son på rätt köl.
Filmens titel syftar på Brighton 4th street som ligger i Brighton Beach i Brooklyn. Området har alltsedan 1970-talet präglats av mestadels judiska immigranter från forna Sovjetunionen. Då mestadels ryssar och ukrainare och kvarteren kom också att kallas “Little Odessa”. Sen Sovjetunionens upplösning har även en kaukasisk diaspora etablerats, inte minst från Georgien. Det är också dit Kakhis son Soso flyttat för att utbilda sig till läkare.
De inledande scenerna i Georgien tjänar till att instruera även internationell publik om att Kakhis landsmän inte tycks leva särskilt annorlunda i möjligheternas land. Om något är utsikterna kanske än mer betonggrå. Stranden som om somrarna utgör en populär tillflykt bland newyorkare är konstant mulen och de georgier som bor på det hostel som sköts av Kakhis svägerska hankar sig fram som äldrevårdare, flyttgubbar eller dörrvakter. Där blir han tilldelad en våningssäng att dela med Soso vars studier haltar på grund av att han saknar det rätta visumet. Lösningen är ett kostsamt äktenskap, men pengarna har Soso förlorat i kortspel och har nu en lika betydande skuld till en lokal gangster.
Inför sonens knipa visar Kakhi inte större ilska än han visat brodern i filmens inledning. Spelad av Levan Tediashvili, som i verkliga livet är just före detta OS-medaljör i brottning, ger Kakhi uttryck för en omsorg, värme och tystlåten pragmatism som trumfar besvikelsen på Soso. Med hjälp av några av de andra hostelgästerna försöker han hitta ett sätt att skrapa ihop pengarna.
Tediashvili som bara gjort en filmroll tidigare, i det historiska georgiska dramat Khareba da Gogia från 1987, kompenserar med råge för sin bristande erfarenhet som skådespelare genom sin fysik. Kroppen är lika stark som nedbruten, och förutom den sympatiska uppsynen är det rörelsemönster Tediashvili utvecklat under en livstid hans starkaste tillgång. Omfamningar som stretchövningar är minst lika övertygande, och i brist på bättre adjektiv skänker rörelserna prestationen en autenticitet som hade varit svår att uppnå på något annat vis. Tediashvili prisades också välförtjänt för sin insats på Tribeca film festival. Det gjorde även Boris Frumin för filmens manus, och Brighton 4th utnämndes till bästa internationella spelfilm.
Även om relationen mellan Kakhi och Soso (Giorgi Tabidze) är berättelsens motor är Brigthon 4th framförallt en naturalistisk immigrantskildring. Således är formspråket återhållet. Fotografiet sätter i allra högsta grad atmosfären, och inte sällan finner det till och med en skönhet i den minst sagt dystra tillvaron. Men framför allt handlar det om de naggade personporträtt bland vilka vi bland annat återfinner en åldrad operasångare som arbetar som dörrvakt (veteranen Kakhi Kavsadze är inget mindre än rörande i sin sista roll), Sosos tilltänkta fästmö Lena (Nadia Mikhalkova) liksom en kazakstansk hotellägare som lurar sina georgiska anställda.
Personregin är överhuvudtaget fenomenalt tonsäker – med filmens enda engelskspråkiga roll värd att nämna som enda undantag, vilket mycket väl kan vara en fråga om språkförbristning lika gärna som rollbesättning. Oavsett är det ett snabbt försvinnande ögonblick. För även om Kakhi och hans landsmän är lika benägna att lägga band på sina känslor som männen på sportbaren ger de samtidigt precist uttryck för stora vedermödor och affektioner.
