fbpx
Kritik & essä Kim Ekberg, 3 februari 2022

Infallsrik men riktningslös coronatematik i Tsugua diaries

Miguel Gomes senaste film kretsar kring en dynamisk trio i karantän på ett lantställe, och liknar snart en mockumentär om sin egen tillblivelse. Bitvis medryckande, bitvis gjort med en axelryckning, skriver Kim Ekberg som har sett Tsugua diaries på Göteborgs filmfestival.

Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2022 på den här länken.

Tsugua diaries öppning är 100% ljuvlig och medryckande. Tre personer dansar mer eller mindre extatiskt till den pumpande basgången i Frankie Valli & the Four Seasons sjuttiotalsrökare ”The Night”. Bilden av vardagsrummet bär amatörfilmens estetik, en varm och sprakande smalfilmsdröm som långsamt övergår i neonindränkt fantasi. Denna början utgör exempel för den typ av scener den portugisiske regissören Miguel Gomes är världsmästare på. Obrutna sekvenser av monoton men energisk aktivitet, kongenialt musiksatt, där kontentan blir desto större än beståndsdelarna. Jag tänker närmast på den fortkörande brandbilen i Our beloved month of august, eller den avslutande evighetspromenaden i sista Arabian nights-filmen.

Här har Gomes fått gott sällskap i registolen av franska men Lissabonbaserade Maureen Fazendeiro. Tillsammans har de åstadkommit en workshopliknande pandemifilm, ett löst och infallsbaserat narrativ kretsande kring en dynamisk trio i karantän på ett lantställe. Twisten är att förloppet redovisas baklänges, som en nedräkning mot dag 1. Filmteamet får allteftersom en mer framträdande roll, och snart liknar filmen snarare en mockumentär om sin egen tillblivelse. Tillsammans diskuterar skådespelarna och regissörerna baklängesdramaturgins medföljande brist på karaktärsutveckling, och den låga spelbarhet som medföljer. Det mesta är genomfört med en axelryckning, kameran är ofta mer intresserad av hundar som kliar sig, eller kökspersonalens dagliga sysslor.

Den lösa strukturen är på samma gång filmens förtjänst och brist. Vi tillåts därigenom betrakta naturens gång från tidig höst till sensommar, meningslösa traktorturer, och filmteamets eviga smågnabbande. Men Tsugua Diaries är också typexemplet för den typ av innehåll som brukar utmynna ur liknande gruppövningar: ett gestaltande av själva tillkomsten och svårigheterna i att komma på idéer i grupp. Det tydligaste exemplet ur filmen är när Gomes och Fazendeiro måste lämna inspelningen, och ber skådespelarna spela in en valfri scen. Resultatet blir att de sitter och larvar sig i ett badkar. Visst behövs filmer även detta, men transparensen förtar ett uns av visionens allvar. Det saknas en friktion som brukar infinna sig när Gomes gör film, mellan tramset och det omedelbara allvaret.

Utforskandet av skådespelarnas inbördes (makt?)relationer är avsiktligt förvirrande. Repliker återkommer med nya ägare, avsändarna skiftar motiv. Ändå är upplägget kille-kille-tjej märkligt låst till förutbestämda könsroller. Carloto Cotta erövrar genom sin latenta karisma oftast skurkrollen, en obalans förmodligen oavsiktligt orsakad av filmens avsaknad på riktning.

Ett annat problem är att både filminspelningsmetafilmen och baklängesfilmen är historiskt välutforskade fält, och att Tsugua diaries ter sig tam gentemot tidigare utflykter. Greppen framstår främst som försök att pigga upp en potentiellt tråkig film. Visst finns det mer lyckade inslag, exempelvis den återkommande kvittenfrukten som blir allt mindre rutten. Här knyter man tydligast an till filmhistoriens vagga, hus som magiskt återuppbyggs ur sina rasmassor, simhoppare som dyker upp från vattnet till trampolinen och så vidare. Den dubbla förståelsen av händelseutvecklingen, bakåt liksom framåt, gör filmmediet till ett perfekt motgift mot tidens obarmhärtiga ireversibilitet.

I kombination med coronatematiken är det dock frustrerande att föras allt längre från drömmen om ett postpandemiskt normaltillstånd. I en senare kontext kommer möjligen denna dokumentations angelägenhetsgrad öka, men i nuläget hade jag föredragit en annan förklaring till filmteamets karantäntillvaro. I dessa tider har ju filmkonsten utgjort en underbar asyl från munskydd och social distansering.

Annons