Som bekant ses filmhistoria traditionellt ur ett regissörs- eller auteurperspektiv. Filmen som konstverk tillskrivs oftast den som regisserat den, snarare än den som skrivit eller producerat den, och detta perspektiv formar det sätt vi tänker på vad filmkonst är och hur vi ska förstå den. Under senare decennier har det här perspektivet ifrågasatts och problematiserats på olika sätt, men alltjämt tänker vi på till exempel Jungfrukällan (1960) som en film av Ingmar Bergman, och inte en film av Ulla Isaksson (som skrev filmens manus), vilket i sin tur innebär att vi sätter den i relation till Persona (1966) och Fanny och Alexander (1982), snarare än till Paradistorg (1977) och Chefen fru Ingeborg (1993). Förmodligen hade vi lagt märke till andra aspekter av filmerna om vi betraktat filmhistorien genom en annan yrkeskategori än regissörens.
Det blir uppenbart för mig när jag läser Johanna Forsmans och Kjell Sundstedts bok Det svenska filmmanusets historia. Den här studien är nämligen inte bara en översikt över filmmanus genom den svenska filmhistorien, utan en historieskrivning där manusförfattaren och arbetet med att skriva ett filmmanus blir det prisma genom vilket den svenska filmen ses. Boken tar ett stort grepp om sitt ämne, den täcker filmhistorien från sent 1800-tal och de första nedtecknade filmförlagorna till manusskrivande i dagens mediekultur. Däremellan beskrivs allt från de olika faserna i den klassiska filmen – 30-talets kritiserade pilsnerfilm, den litterära vändningen på 40-talet då alltfler skönlitterära författare skrev filmmanus – till efterkrigstidens auteurtradition som både innehöll ett slags motstånd till manuset som sådant och manusskrivande som bröt mot konventionerna. Fokus ligger inte på textanalys utan manusförfattarens praktik inom filmindustrin. Men de reflektioner kring stil och dramaturgi som ändå görs påvisar att flera av de mer namnkunniga manusförfattarna i svensk filmhistoria har en särpräglad och på olika sätt atypisk stil. Astrid Lindgrens filmmanus består till exempel av mer dialog än manusmanualer föreskriver och såväl Ingmar Bergman som Ulla Isaksson skriver ett slags litterära manus som ibland mer fungerar mer som inspiration till inspelningen än anvisningar som enkelt kan överföras till rörliga bilder.
Så frågan är på vilket sätt filmhistorien förstås annorlunda genom manusskrivandets praktik? Välkända auteurer som Bergman och Victor Sjöström får stort utrymme, men också namn som vi vanligtvis inte ser som centrala för filmhistoria. Astrid Lindgren har en självklar plats i litteraturhistorien, men få tänker nog på henne som en av våra viktigaste filmmanusförfattare. Och Stina Bergman som är mest känd för att ha förvaltat sin makes Hjalmar Bergmans litterära arv skrev inte bara egna filmmanus utan var också chef för SF:s manusavdelning under 1940-talet och formade därmed filmskapandets konventioner under perioden. Ingmar Bergman är bara ett av de stora namn som fått sin skolning under Stina Bergmans ledning.
Exemplen ovan visar också att kvinnor genom filmhistorien har en annan ställning som manusförfattare än regissörer och att ett manusperspektiv därför också ger mer utrymme åt kvinnliga filmarbetare. Till och med under 1930- och 1940-talen, när mansdominansen var som starkast, förekom kvinnliga manusförfattare, om än inte i någon större omfattning. Under den perioden var de ofta mer eller mindre etablerade skönlitterära författare som fick adaptera egna litterära verk för den vita duken.
Det kastar ljus på ytterligare en aspekt som blir synlig genom boken, nämligen samspelet mellan film och litteratur. Att svensk film präglas av en litterär tradition är väl känt, men i Det svenska filmmanusets historia syns banden mellan konstarterna inte som konstnärlig produkt utan som praktik. Många av de stora manusförfattarna var också skönlitterära författare, vilket knappast är konstigt i en filmindustri med ett litet språkområde. En filmhistoria med fokus på manus gör samspelet mellan film och andra medier eller konstformer särskilt tydligt.
Manusarbetet lyfter också fram filmen som process, eftersom manuset är inte i första hand ett färdigt verk (även om många publiceras i bokform) utan ett steg på vägen. Därigenom tydliggör manuset också det kollektiva arbetet bakom en film.
Boken är inte ett isolerat undantag i samtidens filmhistorieskrivning. Under senare år har det publicerats en hel om filmmanus och filmmanusförfattare. Jag tänker att det finns flera olika skäl till detta intresse. Det finns historiografiska och delvis ideologiska intressen att idag problematisera tanken om att regissören allena står bakom en film och lyfta fram andra filmskapande personer. Filmmanuset som ett steg i den skapande processen och en form av skrivande som gör samspelet mellan medier och konstformer synligt är också relevant i en samtid där mediegränser överskrids alltmer. Med dagens tv-serieproduktioner har också manusförfattare en helt ny status. För de serier som görs idag betraktas ofta huvudförfattarna i högre grad än regissörerna som de konstnärliga drivkrafterna. Det gör också att intresset för just den här yrkeskategorin genom filmhistorien ökar.
