I Boiling point utvidgar regissören Philip Barantini sin egen kortfilm med samma namn till en 92 minuter lång tagning från en nyöppnad Londonkrog. Liksom i kortfilmen från 2019 gör Stephen Graham huvudrollen som haussad stjärnkock i upplösningstillstånd. Andy, som han heter, anländer sent inför kvällens service, och möts av en lika nitisk som uppblåst hälsokontrollant med en radda synpunkter på eftersatta köksrutiner. Piggvaren åker i soptunnan och kvällens meny med den. Justeringar sker i sista sekund samtidigt som en snorkig hovmästare annonserar sena bokningar. Däribland Andys gamla läromästare, numera tv-kock, ackompanjerad av en ökänd restaurangkritiker.

Kvällens katastrofala förutsättningar är förstås något uppskruvade, men heller inte främmande för någon som gjort några år i krogsvängen. Således färgas jag kanske i mitt omdöme av min egna mångåriga erfarenhet från just restaurangbranschen, både som anställd och krögare. Samtidigt behöver man knappast ha jobbat som kock, i servis eller som diskare för att uppfatta Boiling point som en sällsynt träffsäker och nervig arbetsplatsskildring från ett restauranggolv. Men nerven sitter såklart inte bara i den lyhörda skildringen av konflikter mellan kök och servis, nissar som kommer i kläm eller svinpälsiga gäster. Den obrutna tagningen, liksom det obrutna tidsförlopp den medför, utgör en påtaglig pulshöjare. Således spelar Matthew Lewis flinka kamera lika mycket huvudroll som Graham.

Lewis kamera tar heller inte enbart rygg på Grahams slutkörda kock, utan hakar ibland på hans olika medarbetare. Framförallt en mörkhyad nisse, eller food runner (för att låna engelskans mer specifika och klargörande term), spelad av Lauryn Ajufo, väcker sympatier. Hon är inte bara budbäraren som får svälja kökets vrede när hovmästaren låter ett gäng odrägliga influencers beställa utanför menyn, utan utsätts dessutom för en vräkig gästs illa dolda rasism.

Att låta kameran spela fluga på väggen under den hektiska servicen tjänar förstås inte bara till att nyansera det mikrokosmos som ryms innanför den posha restaurangens väggar, utan möjliggör också de rent filmtekniska andrum som krävs för att dramat ska kunna genomföras. Medan en strulig diskare köper gräs på bakgatan utanför köksingången kan nästa scen förberedas. Koreografin är lika minutiös som övertygande. Och rollbesättningen klanderfri. Graham ser precis så spritplfusig och sömndepreverad ut som en skåpsupande kock med havererat privatliv skulle göra. Dessutom rör han sig övertygande i köket. Lika bra är Vinette Robinson som hans souschef. Eller Jason Flemyng som narcissistisk tv-kock.

Boiling point har således föga problem med personregi, tempo eller genomförande. Mellan nötallergiska gäster och lynniga kockar är det en minst sagt händelserik sittning. Men när adrenalinet väl lagt sig blottas ofrånkomligen en del simpla lösningar i Barantinis och James Cummings manus. Hit hör exempelvis Andys tillkortakommanden som pappa, vilka etableras i ett klichéartat meddelande på en telefonsvarare i filmens öppningsscen, eller ett väl enkelt slut. Däremellan är det dock svårt att inte ryckas med.