”Voir” betyder ”att se” på franska. Voir: filmens roll i modern kultur handlar alltså om att se på film. Men nya Netflixserien, med David Fincher som exekutiv producent, tar också upp frågor om att höra, lukta och känna film. Det är sex fristående avsnitt á 20 minuter styck där olika filmpersoner diskuterar viktiga erfarenheter med mediet.

Varje avsnitt är alltså en personligt hållen mini-essä, som till exempel kan handla om upplevelsen av att se Steven Spielbergs Hajen som tolv-årig flicka under 1970-talet. Det är smöriga popcorn, läskkladdiga golv och – några år senare – filmnördiga tonårskillars obetäckt gluttande blickar. Vi får även en rätt grundlig monolog om varför David Leans Lawrence of Arabia borde ses på 70mm på bio i Los Angeles. Voir handlar så att säga inte nödvändigtvis om ”att se” film, utan om hur den konsumeras.

Det låter rätt intressant med ett materialistiskt perspektiv på film, men utförandet lämnar mycket att önska. När man ser Voir är det lätt att få intrycket att film inte är något mer än den kommersiella inramning som dikteras av monopoliserande företag som AMC i USA och Filmstaden i Sverige. Jag hade gärna sett en essäfilm om popcorn; hur mycket det kostar, vad för roll den spelar i biografers marknadsföring, hur det tillverkas, och så vidare. I stället får jag vet att lukten av smöriga popcorn har förmågan att, likt ett avsnitt ur en Proust-roman, väcka förborgade minnen ur det förflutna.

Många av essäisterna verkar faktiskt ha kört fast i upplevelser de hade för tjugo, trettio år sedan. Det ligger till exempel ett tårögt romantiskt skimmer över det inledande avsnittet ”Summer of the shark”, en barndomsskildring där Hajen spelar en viktig roll. Perspektivet, som återkommer i flera av kortfilmerna, är så oproblematiskt nostalgiskt att alla potentiellt kritiska perspektiv blir vaselinsuddiga i stället för klartänkta.

Voir har dock några riktigt bra essäer. ”The ethics of revenge” är en skarp läsning av hämndtematik i den sydkoreanska filmen Sympathy for lady Vengeance, uppbackad av flera intressanta exempel ur filmhistorien. Flera referenser kommer dock från David Finchers filmografi, vilket känns oseriöst med tanke på att regissören är en av producenterna bakom Voir. Det avslutande avsnittet, ”Profane and profound”, handlar om Walter Hills 48 timmar och är en utmärkt analys av Eddie Murphy som kulturell ikon. Den placerar dessutom filmen inom en bredare samhällelig kontext, samt som en föregångare till den idag fortfarande populära buddy cop-genren. Allt detta klarar Walter Shaw av på tjugo minuter.

Voir kan vara knivskarp om den vill, men som oftast nöjer den sig med att vältra sig i romantiska plattityder. För den filmintresserade rekommenderar jag i stället att botanisera bland essäpionjären Mark Rappaports kortfilmer, som går att hitta på Youtube och Vimeo. Men kika även in kanaler som In Depth Cine och Every Frame a Painting, som utan Netflix guldbyxor lyckas göra djupsinta videoessäer.