fbpx
Intervju & reportage Tobias Rydén Sjöstrand, 13 december 2021

Så blev Agaton Sax Sveriges första animerade långfilm

I november 1976 hade Agaton Sax och Byköpings gästabud premiär – och nu har 45-åringen blivit restaurerad. Tobias Rydén Sjöstrand pratar med Jan Gissberg och Tamara Varga som arbetade på den första svenska animerade långfilmen.

Efter Victor Bergdahls och Kapten Groggs dagar var det relativt lite som hände på animationsfronten i svensk film. Först när tv fick sitt genomslag i Sverige på 60-talet började branschen röra på sig. Tablåerna fylldes ut med animerade kortfilmer, och företag och myndigheter insåg vikten av animation i reklam- och informationsfilmer. Per Åhlin och Pennfilm AB stod för det första försöket att göra en längre animerad biofilm. I huvet på en gammal gubbe från 1968 är visserligen en långfilm med sina 77 minuter, men en tredjedel av den är live action. Bolagets nästa film, Dunderklumpen! från 1974, blandade även den spelfilm med animation. Då dröjde det inte länge förrän den andra stora svenska animationsstudion hann före med den första svenska animerade långfilmen.

Team Film startades 1955 av den före detta teckningsläraren Stig Lasseby. Till en början producerade de surrealistiska kortfilmer, några designade av Owe Gustafson, idag mest känd för att ha animerat elefanterna i Fem myror är fler än fyra elefanter. Till skillnad från Pennfilm som fanns i Malmö var Lassebys firma Stockholmsbaserad och höll till i källarvåningen i hans egen villa på Kolartorpsvägen i Handen. I takt med att fler satsade på animation växte även Team Films ambitioner. I början av 70-talet började en yngling vid namn Jan Gissberg på företaget. Idag är en han en av våra mest namnkunniga animatörer, men när han började på Team Film var han en 22-årig Konstfackstudent med noll erfarenhet av tecknad film.

”Tanken var att jag skulle göra reklam och sånt, men en dag tog jag med mig ett blädderblock med figurer på varje sida som bildade en animation”, berättar Jan Gissberg när jag når honom på telefon. ”Läraren på Konstfack såg det och sa: ’Det där ska du syssla med.’ Han råkade vara gammal klasskamrat med Stig Lasseby. Så jag besökte Team Film, visade upp mina teckningar och fick frågan om jag ville börja jobba hos dem.”

I maj 1973 beviljades Team Film produktionsgaranti av H2-Fonden för Agaton Sax och Byköpings gästabud. Nils-Olof Franzéns rundlagde privatdetektiv var som klippt och skuren för en tecknad barnfilm. ”Agaton Sax och Byköpings gästabud” kom 1963 och var den sjätte i serien som inletts 1955. Lasseby förstod att projektet skulle bli kostsamt och frågade Svenska Filminstitutet om de ville samproducera, något som de var positiva till. Vid det laget hade Team Film redan producerat Agaton Sax och bröderna Max i fyra tjugominutersavsnitt för tv som sändes hösten 1972.

”Jag skulle göra lumpen då, så jag kunde inte animera den”, berättar Jan Gissberg. ”Men jag kunde göra design och storyboard och bakgrunder. Jag satt på kvällarna i lumpen och arbetade. Sen var det de andra animatörerna som tog hand om det där. När jag kom tillbaka efter nio månader var det dags att göra Agaton Sax och Byköpings gästabud.”

Med långfilmen fick Jan Gissberg en allt viktigare roll på Team Film. Det var han som stod för regin och den kreativa helhetsbilden. Ändå är det Stig Lasseby som är krediterad som regissör. Så hade det alltid varit. ”Han deltog aldrig i tecknandet”, berättar Jan. ”Han var som en producent, han var ansiktet utåt för bolaget. Han var den som åkte till labbet, hämtade och levererade grejer och hade kontakt med Filminstitutet. Ibland kom han ner och pratade i telefon, men ofta såg man inte ens till honom.”

Arbetet med långfilmen krävde fler medarbetare än vanligt, och den källarvåning i Handen som vanligtvis rymde fyra, fem animatörer utökades med ett extra rum.

Jämför man Agaton Sax och Byköpings gästabud med Agaton Sax och bröderna Max kan man också märka att stilen skiljer sig. Innan Gissberg kom till Team Film använde sig Lasseby av Bryan Foster som huvudanimatör på de flesta produktioner. Det var till exempel han som animerade introt till Sportspegeln som Team Film gjorde åt tv 1961. Lisbet Gabrielsson, som var kortfilmsproducent på Svenska Filminstitutet och producerade Lassebys sista kortfilm Musikbussen, berättar på telefon:

”Stig var den som ägde och styrde Team Film. Han var en jovialisk man som var mån om sina anställda, men han var inte inblandad i animationen.”

Det finns inte mycket skrivet om Stig Lasseby. Han sista stora filmprojekt Pelle Svanslös i Amerikatt från 1985 blev en personlig katastrof som skadade hans relation till Svenska Filminstitutet. Därefter flyttade han till Eksjö i Småland och startade en animationsskola som 1996 blev den första animationsutbildningen i Sverige att få högskolebehörighet. Han avled samma år, 71 år gammal.

Det var även Stig som hade kontakt med den rutinerade barnteveförfattaren Leif Krantz som skrev manus till Agaton Sax-filmerna. Efter att manus till en tecknad film är klart gör man storyboard och spelar in rösterna och musiken. ”Det inspelade ljudet för man över till ett ljudband som rullar synkront med filmen och analyseras ruta för ruta”, berättar Jan Gissberg. ”Om någon säger ’Agaton Sax’ så kanske S:et i ’Sax’ varar i tio bildrutor. Det skrivs upp på en tagningslista som animatören använder när scenen ska animeras.”

Arbetet med långfilmen krävde fler medarbetare än vanligt, och den källarvåning som vanligtvis rymde fyra, fem animatörer utökades med ett extra rum. Att animera en film tar tid. Jan uppskattar att man på en vanlig arbetsdag hinner med cirka fyra sekunder film. ”Då animerar man inte allt”, förklarar han, ”utan ungefär varannan ruta.” De resterande bilderna tar en så kallad mellantecknare hand om. Eller tog. Nuförtiden sköts det av datorer i den mån 2D-animationer fortfarande görs. En av dem som fick det jobbet på Agaton Sax var Tamara Varga. Hon kom in i slutet av produktionen tillsammans med sina två vänner Istvan Fellner och Gábor Csupó. De hade alla arbetat på animationsstudion Pannonia Film Studio i Budapest i det kommunistiska Ungern. Men de ville ut och se världen och flydde landet genom en järnvägstunnel till Österrike tillsammans med två musiker. (En av dem, Leslie Mandóki, stannade i Tyskland och blev känd för låten ”Dschinghis Khan”). På Team Film jobbade redan deras vän och tidigare kollega Tibor Belay sedan ett år tillbaka. Lasseby hade lovat hans vänner arbetstillstånd om de kom till Sverige. Men resan dit skulle ta längre tid än de hade tänkt sig.

”Vi trodde att det svåra skulle vara att ta sig från östblocket till västsidan”, berättar Tamara Varga på telefon. ”Men det svåra var allt efteråt. Vi promenerade från Österrike till Danmark där vi blev haffade av polisen. Sen skickades vi till Västberlin där vi fick vänta på respass.” Efter flera månaders väntan på respass kom nästa hinder – att vänta på arbetstillstånd. De fick vänta ytterligare några månader i Hamburg innan de till slut kunde bege sig till Stockholm i maj 1976. Då hade det gått nästan ett år sedan de beslöt sig för att lämna hemlandet i hemlighet och fly mot väst.

”Den första chocken för oss när vi kom till Team Film var stämpelklockan”, minns Tamara Varga. ”På Pannonia var det ganska fria arbetstider. Man kanske kom sent, men jobbade så att man blev färdig på kvällen. Så det var en stor grej för oss att vi behövde vara där prick på minuten.” Tamara Varga , som bland annat hade arbetat som regiassistent åt animatören Jószef Gémes, fick först uppgiften att mellanteckna på Agaton Sax, men snart övergick hon till att måla celler, en uppgift som Stig Lasseby i vanliga fall brukade överlåta åt hemmafruar i bygden. Det var något som ansågs lite märkligt av resten av branschen. ”Det var bekanta till Stig”, berättar Jan Gissberg. ”Han körde runt i sin bil och lämnade och hämtade material hos dem.”

Premiären som först var tänkt att äga rum julen 1975 hade skjutits fram. Team Film fick skriva på ett nytt kontrakt med Filminstitutet, nu med SF som medproducent, och Agaton Sax och Byköpings gästabud kunde till slut ha premiär den 20 november 1976. Långfilmen fick överlag bra recensioner, framför allt tyckte barnen om den, men publikmässigt blev den en blygsam framgång. Totalt drog den in 1,3 miljoner kronor på biobesök, en siffra att jämföra med Team Films och Filminstitutets nästa samarbete Pelle Svanslös som drog in sex miljoner kronor.

De tre vännerna Tamara, Gábor och Istvan fortsatte att arbeta inom animation, först i Sverige och sedan i USA. Gábor Csupó och hans fru Arlene Klasky flyttade till USA och bildade bolaget Klasky-Csupo, som bland annat kom att animera den första säsongen av Simpsons och producera serier som Rugrats, Aaahh!!! Real Monsters och The Wild Thornberrys. Under en period på 80- och 90-talet jobbade även Tamara Varga för Klasky-Csupo, som hade växt till ett storföretag med över 500 anställda. Eftersom hon formgav ett typsnitt till Rugrats fick hon även en del av bolagets Emmy.

”För väldigt lite ansträngning!”, säger hon själv och skrattar. Sedan 2004 bor hon åter i Sverige och lever tillsammans med Jans bror Peter Gissberg. De träffades under arbetet med Agaton Sax på Team Film, där Peter jobbade som bakgrundsmålare.

Efter succén med Pelle Svanslös bildade Jan och hans bror Peter Gissberg det egna bolaget Cinemation AB som bland annat gjorde Kalle Stropp och Grodan Boll på svindlande äventyr, en film som gav Jan en guldbagge 1991 för ”hans gladlynta tolkning av Thomas Funcks sagovärld”. Efter tio år, och ett misslyckat försök att hitta finansiering till en filmatisering av Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons resa genom Sverige, lades bolaget ner. ”Det var ungefär när datorerna började komma, så det var nog läge att sluta då”, säger Jan Gissberg.

På 70- och 80-talet var det sällan problem att hitta finansiering till projekten och det var ingen konkurrens mellan de animationsstudior som fanns. Bolag som Team Film, Pennfilm, POJ och Kanalfilm kände varandra, träffades och hade fester. Men med datorernas intåg på 90-talet ändrades situationen drastiskt. Helt plötsligt konkurrerade man med hela världen. Idag animeras många av de svenska filmerna utomlands, och 3D-animeringen har nästan helt tagit över. Att ordet animera betyder ”ge liv åt” är något som ofta glöms bort i datoranimeringens tidevarv.

”Animationen idag ser så realistisk ut. Figurerna ser ut som dockor eller människor till skillnad från de tidigare tecknade filmerna. Där är det ju teckningar som lever! Jag tycker det är mycket mer fascinerande”, säger Jan Gissberg.

Säga vad man vill om den nyrestaurerade Agaton Sax och Byköpings gästabud – en film som bitvis är svår att hänga med i och har ett tidstypiskt långsamt tempo. Men den har kongenialt röstskådespeleri, klämkäcka sånger och ett liv i teckningarna.

Annons