Med den stilistiskt mångsidiga The card ounter fortsätter manusförfattaren och regissören Paul Schrader på en sedan länge inslagen bana. Korthajen tillika ensamvargen William Tell, eller Tillich som han egentligen heter, är i Oscar Issacs lågmälda gestalt Schraders senaste protagonist i direkt nedstigande led från Taxi drivers Travis Bickle. I filmen lierar han sig med en hämndlysten slacker och en företagsam spelaragent på en roadtrip kantad av pokerturneringar, motel och casinobarer. 

Detta filmiska släktträd är sedan tidigare befolkat av krigsveteraner, gigolos och nu senast en präst i det lika Bergman- som Bressonosande dramat First reformed. Men främst tänker jag kanske på Tell som en variant på William Devanes sargade major Rane i Rolling thunder.

Liksom Taxi driver skildrar Rolling thunder en Vietnamveterans svårigheter med att återgå till en normal tillvaro. Men till skillnad från Robert De Niros sömnlösa taxichaffis är Rane i alla fall på ytan en intakt nidbild av en stilig stridspitt, även efter flera år i vietnamesiskt fångläger. Men i själva verket tycks han inte leva genom annat än minnet av den tortyr han utstod i fångenskapen. När ett våldsamt gäng bryter sig in i hans hem, rånar och lemlästar honom tycks han närmast få något slags posttraumatisk kick av upplevelsen.

Även om Rolling thunder är högst sevärd gränsar Schraders manus till exploitation i John Flynns bitvis taffliga regi. Åtminstone i jämförelse med den sjabbiga grandeur Martin Scorsese framkallat i Taxi driver bara några år tidigare. Det främsta exemplet på de kreativa bristerna i Rolling thunder är hur tortyren skildras i urvattnade monokroma återblickar. Schraders nästa manus, Avdelning 291 – Detroit, skulle år 1978 markera hans egna regidebut.

Drygt 40 år senare har Schrader cementerat sig som en något ojämn men allt annat än trist regissör med nattsvart blickfång. Kanske allra tydligast vad gäller bilden av USA. Ju mer vi får veta om Tell i The card counter, och vad som föranledde hans namnbyte, desto mindre tycks Schrader ha till övers för landets krigföring. Tell har också en bakgrund i det militära, men till skillnad från Rane har hans PTSD inte orsakats av att utstå tortyr. Snarare det motsatta. Tell blev känd för världen som en av de plågoandar från Abu Ghraibs tortyrkammare som fastnade på troféliknande bilder. Medan männen som skrev manualen för militärens ”förbättrade förhörstekniker” gick fria dömdes han till tio års fängelse.

I likhet med Ernst Toller, Ethan Hawkes präst i First reformed, för Tell noggranna dagboksanteckningar, vilka också läses upp över filmens bilder. Genom dessa berättar han entonigt att han aldrig föreställt sig själv som någon lämpad för ett liv bakom galler, men att han anpassade sig väl, och till och med fann en trygghet i fängelsets rutiner samt av att lära sig räkna kort. Det är en lika riktningslös som tvivelaktig hjälte som efter sin volta flackar mellan casinon. Knappast mer levande än Rane lägger han stor omsorg på att inte sticka ut eller spela för högt.

Som så ofta med Schraders scenarion är en konturlös tillvaro till för att rubbas av en vansinnig mission. Här är dess förutsättningar något långsökta, och dess vändningar ibland plötsliga, medan utförandet förblir fängslande. Inte minst tack vare Isaacs magnetiska närvaro och ett lagom omväxlande bildspråk. Eleganta åkningar över anonyma casinogolv står exempelvis i kontrast till vidvinklade mardrömssekvenser från Abu Ghraib, vilka trots sin stilistiska excess når långt större effekt än Ranes återblickar i Rolling thunder.

När ett casino huserar en sammankomst för poliser känner Tell plötsligt igen sin Abu Ghraib-läromästare Gordo (Willem Dafoe). I samma veva blir Tell igenkänd av Cirk (Tye Sheridan), en ung slacker med egna motiv att hysa agg mot Gordo. Men istället för att acceptera Cirks invit att utkräva en våldsam hämnd bestämmer sig Tell för att ta ynglingen under sina vingar och styra honom i en annan riktning. För att finansiera det hela accepterar han ett erbjudande från spelaragenten La Linda (Tiffany Haddish) om ekonomisk backning.

Handlingen transcenderar som ofta annars när det gäller Schrader enhetliga genrekonventioner. Tells stramt författade berättarröst framkallar tillsammans med några av filmens miljöer en neo-noirdoftande air, vilken tillsammans med roadtrip-upplägget lånar sig väl till Tells introspektiva iakttagelser. Trots sitt pedantiskt kammade yttre gnager minnena från Abu Ghraib hela tiden på insidan – även om Tell inte delar Ranes hämndlystnad graviterar erfarenheterna likafullt mot ett våldsamt klimax. I det avseendet spelar det till synes mindre roll om Schraders protagonister heter Bickle, Rane, Toller eller Tell.

Vägen dit är i all sin stillhet, och som så ofta med Schrader, en rätt vild åktur som slirar kontrollerat mellan barnförbjudet mörker och plötsliga stunder av romantisk bliss. Något som inte minst förstärks av Alexander Dynans omväxlande foto och Robert Levon Beens soundtrack. Det senare lyckas med konststycket att balanserat pendla mellan tunga syntetiska andningar, förföriska syntharpeggion, plastisk metal och vemodig pop med Radioheadslingriga gitarrer och släpig sång. Som motvikt uppvisar Isaac ett nästan ett orubbligt lugn. The card counter är måhända inte fullt lika formsäker som First reformed, men de bitvis bångstyriga beståndsdelarna resulterar ändå i några av filmårets allra mest hypnotiska stunder, inte minst i en nästan sublim slutbild. Och även om helhetsintrycket dras ner av några enstaka svackor – ibland tangerar exempelvis Tells berättarröst pokermanual – är Schraders senaste studie i trasig maskulinitet allt annat än trist.