Det är väl att slå in en öppen dörr att konstatera att Netflix mest sedda serie genom tiderna faktiskt har brister. Men det har den, och det intressanta är hur de manifesteras. Serien handlar om en typ av gladiatorspel där djupt skuldsatta individer tävlar mot varandra i populära koreanska barnlekar, men det känner de flesta till vid det här laget. Vad som gör Squid game värd att titta närmare på är sättet den blottar Netflix framgångsformel. Serien gör inte bara barnleken till sin gimmick – den infantiliserar hela formen. Detta försöker man sopa under mattan genom att förse tittarna med en uppseendeväckande intrig och till på köpet kasta in en handfull samtida politiska frågor som håller journalister och kulturskribenter sysselsatta.

Det börjar redan i första avsnittet med en rad fullkomligt onödiga flashbacks (till typ fem minuter tidigare), allt för att göra tittarens upplevelse så friktionsfri som möjligt. Att Netflix skakat liv i dubbningen igen är förresten en annan sida av samma mynt: gud förbjude att någon inte skulle hänga med. Det som retar mig mest är dock sättet serien jobbar med kontrastverkan och symbolik för att på ett så uppenbart sätt tvinga fram de mest beräknade reaktioner. I sin ansats att skildra ett senkapitalistiskt Sydkorea och undersöka ”vad pengar gör med oss” stirrar spelarna upp mot en enorm, genomskinlig spargris fylld av sedelbuntar, som fylls på för varje spelare som elimineras. Symboliken hade inte hamrats in tydligare om så dollartecken dansat i deras ögon. När VIP-gästerna sedan anländer – några ultrarika sluskar i guldmasker som är så förhärdade att de tycker det är kul att se fattiga människor krossas till döds – står de bokstavligt talat och stirrar ner på spelarna från sina inglasade balkonger samtidigt som de sippar champagne och skrattar rått. Look where capitalism brought us.

VIP-gästernas dialog och skådespeleri är så dåligt att man vill sjunka genom marken. Och det har varit föremål för diskussion: det har nämligen kommit fram, bland annat i en text i The Guardian, att den engelska dialogen är bristfälligt översatt från koreanska, att skådespelarna fick spela in sina scener utan kontext och att de satt så långt ifrån varandra att de inte kunde frammana någon kemi. Låt oss säga att det märks. Men flera karaktärer är endimensionella och dåligt skrivna. Ett exempel är Ali, den pakistanske invandraren, som jag vill hävda faller offer för en rasistisk stereotyp: den godtrogne invandraren. Alis enda karaktärsdrag är att han är naiv, storögd och alla till lags. Ett undantag är ändå huvudrollen Gi-Hun, som slits mellan välvilja och cynism på ett (tillräckligt) övertygande sätt.

Genom produktionsdesignen har man arbetat fram en klinisk och enhetlig estetik, inte minst åskådliggjord i den karaktäristiska ceriserosa dräkt som alla spelvärdar bär (och som är som klippt och skuren för Halloweensäsongen). Dessa hundratals värdar marscherar i takt och ger tydliga, neutrala instruktioner, samtidigt som de kastar runt ord som jämlikhet och demokrati för att låta bryta av mot det våld de också begår. Förutom de associationsrika lekarna i sig, kontrasteras dessutom övervåldet i spelet mot pastellfärgade kulisser och klassiska musikstycken, i det här fallet ett stycke av Strauss som spelas efter varje lek.

Att arbeta med kontraster för att uppnå en viss effekt på det här sättet är förstås inget som skaparna av Squid game själva hittat på, utan är ett gammalt knep. Det användes till exempel flitigt i Boardwalk empire där nära på varje avsnitt slutar med att någon kallblodigt mördas, varpå scenen rundas av med en lattjo 20-talsmelodi. Det är en estetisk avvägning som andas cynism, som tycks säga: titta vad brutalt den här personen dör och ingen bryr sig. Det är ett grepp som kan göras bra, även om jag tenderar att vara skeptisk. Kanske för att det framställs som att det avslöjar något om tittarna, när det i själva verket avslöjar något om filmskaparna. Frågan är om serien verkligen är en vass skildring av den globala ekonomiska ojämlikheten. Att med matematisk exakthet beräkna och programmera tittarens reaktioner, som jag upplever att Squid game gör, går snarare stick i stäv med idén om att den skulle mana till samhällskritik. Tvärtom, om det inte skapas något utrymme för självständig reflektion, om inget kan uppstå hos tittaren som inte redan är förutsett av producenten, då kan det inte på allvar uppstå en prövande kritisk diskussion.

Missförstå mig rätt, Squid game är inte usel som tv-produktion, och jag ser hellre att det är en koreansk serie som slår deras tittarrekord framför ännu en amerikansk (förhoppningsvis kan det bli en portal in i icke-västerländsk film för somliga). Men detta infantiliserande av tittaren och av det filmiska berättandet är symptomatiskt för en affärsidé där (helst) alla jordens invånare ska fångas in av en och samma tv-serie. Och vad blir receptet? ”Content” och det kommersiella genomförandet blir bärande, medan nyans och finess i det filmiska berättandet blir lidande.