fbpx
Kritik & essä Johannes Hagman, 21 oktober 2021

The French Dispatch är en imponerande visuell bedrift

The French Dispatch (2021)

Wes Andersons nya film är fylld av filmbilder så vackra att man vill lyfta ut dem och hänga upp på sin vägg. Antologifilmen är ibland väl frenetisk, med känslan av alltför många idéer har pressats in i långfilmskostym. Det hindrar inte The French Dispatch från att vara en sannfärdig njutning, skriver Johannes Hagman.

Påfallande många av Wes Andersons filmer ger uttryck för en fäbless för en särskild kultur eller epok; mellankrigstidens Centraleuropa i The Grand Budapest Hotel, Indien i Darjeeling Limited, Japan i Isle of Dogs. I The French Dispatch står en nostalgisk vision av franskt 1900-tal i centrum för en antologifilm baserad på ett urval artiklar skrivna för en fiktiv tidskrift: The French Dispatch of the Liberty, Kansas Evening Sun.

Den amerikanska redaktören Arthur Howitzer Jr. spelas av Bill Murray, och hans frånfälle efter femtio års exilverksamhet innebär att nästa nummer också kommer att bli tidningens sista. Uppenbart inspirerade av The New Yorker utspelar sig de excentriska artiklarna i den uppdiktade franska staden Ennui-sur-Blasé och sorteras under teman som mat, politik och konst, samt är bräddfyllda av utvikningar, mytbildning och kulturella referenser. Berättelserna rör sig från den mentalsjuke konstnärssavantens väg mot världsberömmelse, via pastischartad ungdomskärlek under studentrevolterna 1968, och till gastronomi-indränkt kriminaljournalistik. I den senare episoden syns en helgjuten Jeffrey Wright i rollen som den elegante skribenten Roebuck Wright, bara en av flera skådespelare i den närmast parodiskt stjärnspäckade rollistan som man gärna hade sett mer av.

Mycket har sagts om Wes Andersons dockhusestetik – lika fullfjädrat perfektionistisk och visuellt njutbar som den hela tiden hotar att överväldiga de mänskliga livsöden som uppfyller regissörens prydliga värld. För den som uppskattar hans mest maniskt dekorativa sidor är The French Dispatch en sannfärdig njutning, då varje bildruta rymmer finkalibrerade detaljer, humoristiska digressioner och otaliga referenser. Antologiupplägget känns genuint kärleksfullt och låter regissören i än högre grad än vanligt experimentera med sina uttrycksmedel. Episoderna skiftar mellan färg och svartvitt i olika bildformat, samt innehåller inspirerade effekter och stilgrepp. Sticker ut gör bland annat den vackert teatrala hanteringen av dekoren i studentavsnittet, samt de frysta skådespelartablåerna modellerade efter Powell och Pressburgers Störst är kärleken.

För den som vill hinna avnjuta bilderna krävs dock närmast ett fotografiskt minne, eller en hemmabio med pausknappen nära till hands. Andersons maniska tempo driver på publiken som vore man på den mest hektiska rundvandring på hans personligt designade temapark. Ibland talas det om enskilda filmbilder så vackra att man vill lyfta ut dem och hänga upp på sin vägg, och The French Dispatch är fylld av dessa. Film är dock något annat än en serie stillbilder och den stundtals hysteriska frenesi varmed scenskiftena forceras fram får en att längta efter möjligheten att i lugn och ro få vistas i dessa fantastiska kreationer. Ett sådant tillvägagångssätt skulle förstås kräva en rörelse bort från det rent pastischartade, och ett intresse av att ge de geografiska platserna en roll utöver det rent dekorativa. Den överlastade The French Dispatch väcker en paradoxal längtan efter både mer och mindre – mer tid till fördjupning; mindre av känslan att för många idéer pressas in i en alltför trång kostym. Med det sagt är filmen visuellt en imponerande bedrift av hela teamet; fylld av fantastiska bilder att, just det, rama in och hänga upp på väggen.

Annons