Kenneth Branaghs uppväxtskildring Belfast inleds med ett gäng svepande stadsvyer från Nordirlands huvudstad. I skarpa färger flyger trista drönarbilder kors och tvärs, uppblandat med stilla tagningar på Belfasts tegelbyggnader och muralmålningar, innan en elegant kranåkning förflyttar oss över en mur och tillbaka i tiden, till en svartvit bakgata 1969. Där fångas lekande barnsben i en elegant kamerarörelse medan en mamma ropar “Buddy” och kameran slutligen landar på en nioårig pojke som försvarar sig mot imaginära drakar med träsvärd och soptunnelock. Här etableras en bekymmerslös tillvaro som på bara några ögonblick förbyts när en våldsam mobb tågar in för att sätta skräck i kvarterets katoliker. En molotovcocktail exploderar och soptunnelocket fungerar plötsligt som verklig sköld när Buddys mamma för honom i säkerhet.

Efter den tumultartade öppningen fortsätter Belfast att ur Buddys perspektiv röra sig mellan ett barns nyfikenhet och rädslor mot bakgrund av den eskalerande konflikten på Nordirland. På den en gång idylliska gata där Buddys protestantiska familj levt sida vid sida med sina katolska grannar reses nu barrikader och uppmaningar om att välja sida återkommer likt illa förtäckta hot. När Buddys pappa återvänder från sitt arbete i England möts han av soldaters fientliga misstänksamhet. Ändå fortsätter livet i någon mån. Söndagarna är exempelvis heliga. Efter obligatorisk gudstjänst, och kanske ett biobesök, bjuder familjen hem släkt som vänner. Uppsluppna gatufester som kan sluta i drucken sång eller att Buddys föräldrar dansar till grammofonen bland upprivna gatstenar och taggtråd.

Branagh är född år 1960 i Belfast, där han tillbringade sin tidiga barndom innan familjen flyttade till England 1969 för att fly den konflikt som kort och gott brukar kallas “the troubles”. Något även Buddys föräldrar börjar överväga i Belfast. Under det sena 60-talet blir arbetstillfällena på Nordirland bara färre samtidigt som de religiösa motsättningarna förvärras. Buddys pappa, som dessutom redan har problem med skattmasen, drömmer om att vända blad och flytta familjen till Kanada, Australien, eller åtminstone England där han har jobb som byggnadsarbetare. Till viss del bygger filmen på Branaghs egna barndom och han ska ha kallat den för sin mest personliga hittills. 

Det är ett välkommet avbrott från den Hollywoodsvulst som till stor del upptagit hans tid sedan Marvelfilmen Thor för tio år sedan (och lär fortsätta med Döden på Nilen som får gravt försenade premiär nästa år). Samtidigt är det knappast lönt att dela in Branaghs filmer i termer av fult och fint eller brett och smalt. Snarare tycks han ofta vilja överbrygga dylika kategoriseringar och de sentida giggen i drömfabriken tycks bara ha utökat hans palett. Även om de också resulterat i överdådiga bottennapp som hans tidigare Christiefilm Mordet på Orientexpressen. 

I Belfast kommer alla färdigheter Branagh ackumulerat som filmskapare däremot till sin rätt. Det är visuellt lika lek- som kraftfullt, och känslomässigt översvallande i ordets bästa bemärkelse med Judi Dench och Ciarán Hinds som fantastiskt mysiga dragplåster i rollerna som Buddys farföräldrar. Haris Zambarloukos kamera fortsätter att röra sig flinkt genom den noggranna scenografin och Van Morrisons varma kompositioner har närmast monopol på ljudspåret. Förutom en nyskriven låt härstammar låtvalen från en tid innan den grötröstade Belfastsonen blev en alltför samtida högergubbe. Det är bara några av de ingredienser som trots dramats givna arbetarklassförankring håller den fullständiga diskbänksrealismen på minst en armlängds avstånd.

Istället präglas Belfast av ett barns lätt förhöjda och romantiska minnesbild. Mannen som sköt Liberty Valance och Sheriffen flimrar förbi på familjens tv som filmiska minnen, men speglar också den polariserade stämningen i grannskapet. När Dimitri Tiomkin och Ned Washingtons “The ballad of High Noon” spelas i Sheriffen får ljudspåret ligga kvar medan kameran reser sig över gatan utanför familjens hus, där en ensam granne patrullerar likt Gary Coopers övergivna sheriff. Men även filmhistoriskt verkar Branagh vilja överbrygga “fint och fult”. När familjen om söndagarna går på bio är det istället för filmer av John Ford eller Fred Zinnemann en lättklädd Raquel Welch i Giganternas kamp eller den flygande bilen i Chitty chitty bang bang som beskådas i färg. Spektakel som framställs som långt heligare än de gudstjänster som anförs av en svettdränkt kolerisk präst.  

Buddys hjältar existerar inte bara i filmerna. Mest av allt idoliserar han kanske sin pappa, som mycket riktigt är hjältelik i Jamie Dormans bredaxlade gestalt. Som publik förstår vi snabbt att han trots sitt patos och stora hjärta kanske snarare är en omöjligt charmig strulpelle som spelar lite för mycket på hästar. När han är borta på jobb är det istället Buddys mamma som uppfostrar deras söner och till varje pris försöker hålla ihop familjen. Caitríona Balfe är strålande i rollen. Orolig och modig, irritabel och varm. Det är i skärningspunkten mellan Buddys storögda världsbild och den oroliga tid han lever i, inte ens fullt begriplig för de vuxna, som Belfast blir allra mest rörande. Här har Branagh hittat en perfekt balans mellan allvar och lek, som med barnasinnet till synes intakt införlivas med lika prestigelös som storartad finess.