För filmvetare faller det sig ofta relevant att placera in studieobjekt i sina produktionskontexter. Varifrån kom medlen som finansierade inspelningen, hur distribuerades filmen, och var och hur mötte den en publik? Där forskare i andra estetiska fält i högre grad har kunnat gå direkt på verket, och bortse från den kontext som utgörs av exempelvis bokförlag eller konstgallerier, är filmers tillkomst så kostsam och komplex att beslutsvägar och finansiering bakom produktionen närmast blir en oundgänglig del av en kontextualiserande analys. Med detta sagt har renodlade historiska studier av filmproduktion ändå varit relativt få. Jo Sondre Moseng och Tore Helseth påtalar i introduktionskapitlet till boken Norsk Film A/S: En kulturhistorie, hur studier av medieproduktion – i alla fall i ett skandinaviskt perspektiv – oftare omfattat tidningar och etermedier. Studier av filmbolag har varit en bristvara.

Vad är det då som gör just detta filmbolag och dess samhälleliga kontext så intressant? I första hand är det ägarförhållandena och den specifika struktur som omgärdat norsk filmbransch. Norsk Film A/S var ett bolag som under större tiden av sin existens ägdes av norska staten, och de filmer bolaget producerade visades i allmänhet på de kommunalt ägda biografer som helt kom att dominera norsk filmkultur under 1900-talet. I tretton kronologiskt ordnade kapitel beskrivs och analyseras bolagets historia i boken av åtta filmhistoriker. Norsk Film A/S sätts in i ekonomiska, kulturpolitiska, filmhistoriska och mediehistoriska sammanhang. Sex av kapitlen fokuserar enskilda filmproduktioner. Där dryftas inte så mycket estetiska eller tematiska frågor, snarare får filmerna tjäna till att belysa arbetssättet och strategierna hos bolaget. I kapitlet ”Veien till Norsk Film A/A” beskriver Tore Solum noggrant hur filmen i Norge tidigt regleras. Till en början liknar utvecklingen den i många andra länder. Det nya mediet populariserades kring sekelskiftet 1900 genom ambulerande förevisare, snart etablerades biografer i de norska städerna. Redan år 1910 gjorde landets drygt två millioner invånare drygt fyra biobesök var, en siffra som skulle fördubblas under det följande decenniet. Filmen var omdebatterad, kanske rentav skadlig och i alla fall osedlig. Det norska Stortinget var inte den enda lagstiftande församling i Europa som vid denna tid ville forma filmmediets villkor.

Sverige hade som första land i världen inrättat en nationell filmcensur 1911. Två år senare skulle Norge gå längre. Genom att föreskriva att varje filmförevisare måste ha ett kommunalt tillstånd, banades väg för att kommunerna själva tog över driften av såväl visningsverksamhet som distribution. Det var en utveckling som drevs på av Arbeiderpartiet. Runt 1920 började stora städer som Kristiania/Oslo, Bergen och Trondheim att helt kommunalisera biografverksamheten.

När Kommunale Kinematografers Landsforbund 1932 bildade och investerade i det nya produktionsbolaget Norsk Film A/S fick de norska kommunerna möjlighet att dominera branschens alla led. Det tog dock ett tag att komma igång i de nya ateljéer som 1935 invigdes i osloförorten Jar. Bolagets först film, To levende og en død, spelades in där först 1937. Bolagets egen produktion var inledningsvis sparsam och faciliteterna fyllde sin främsta funktion för de privata producenter som hyrde in sig. Det är på 1950-talet som Norsk Film A/S blir en dominerande aktör även som producent. Gunnar Iversen berättar i två kapitel om hur den norska staten 1948 går in med medel för att stödja det krisande företaget. Filmen Gategutter från 1949 markerade med sin realism något nytt i norsk film, även om den precis som bolagets tidigare produktioner förlitade sig på en litterär förlaga. Gategutter skulle bli en av periodens få norska filmklassiker, och det alltmer produktiva bolaget kom att framstå som ett kulturpolitiskt verktyg.

Någon egen stil kom kanske inte Norsk Film A/S att förknippas med, om man bortser från hur kritiker under 1970-talet kom att använda bolaget i negativ betydelse. Det förknippades då med standardiserade processer och stela och ineffektiva strukturer. Paradoxalt nog kommer en av Norsk Film A/S mest internationellt hyllade produktioner 1979 i Anja Breiens Arven, den första filmen i bolagets historia att tävla i Cannes huvudtävling. I sekelslutets privatiseringar rönte Norsk Film A/S samma öde som många andra offentligt ägda verksamheter. År 2002 sålde staten alla sina aktier i Norsk Film A/S.

Det samtida svenska filmproduktionslandskapet utmärkte sig på sitt sätt. Ett stort privat bolag – Svensk Filmindustri – kunde dominera i nära ett sekel, medan arbetarrörelse och socialdemokrati inte nöjde sig med politisk propaganda och folkupplysning, utan under 1940-talet också gav sig in i den kommersiella filmbranschen genom bolagen Filmo och Nordisk Tonefilm. Bilden kompletteras av hur sextiotalets filmreform kombinerade kulturpolitik och industristöd. Den norska modellens egenart är annorlunda. Här har vi en marknadsekonomisk demokrati där filmbranschens alla delar kommer att drivas i en offentlig regi som dominerar landets filmkultur och fungerar som en kulturpolitisk motor. I Norsk Film A/S: En kulturhistorie återges detta långa skeende med en detaljerad kunskapsrikedom som oupphörligt fascinerar.