fbpx
Kritik & essä Calle Wahlström, 22 september 2021

Nicolas Cage är drabbande stillsam i kulinariska dramat Pig

För en gångs skull spärrar Cage inte maniskt upp ögonen, gapar eller skriker. Istället serveras ett lika absurt som lågmält relationsdrama om en tryffeljägare och hans älskade gris. Calle Wahlström har sett Pig.

Det frestar att välkomna Nicolas Cage in i filmens finrum igen i och med hans fåordiga porträtt av den enstöriga tryffeljägaren Rob i Michael Saronskis Pig. De senaste åren har ju också mängden dussinactions avtagit något till förmån för festivalvänligare galenskaper som Mandy eller Color out of space. Samtidigt gör man nog bäst i att komma ihåg att den excentriske skådespelarens vägar visat sig outgrundliga förr, eller andra exempel där en fallen stjärna gjort ”comeback” bara för att lika snabbt åter vada i b-filmsträsket (lex Mickey Rourke). Men det är oavsett en efterlängtad upplevelse. Dessutom kan jag inte komma på när Cage, här i vildvuxet skägg, stripigt hår och några kilo större, förr varit så fysiskt imposant och samtidigt så märkvärdigt nedtonad. Om någonsin.

Rob har sedan flera år isolerat sig i en stuga i Oregons skogar tillsammans med sin älskade tryffelgris. Hans enda kontakt med omvärlden är den fåfänga ynglingen Amir (Alex Wolff) som varje torsdag kommer för att köpa köpa tryfflarna Rob gräver upp. Dessa säljer Amir vidare till finkrogar inne i Portland. Transaktionen är att döma av Robs demonstrativa tystnad ett nödvändigt ont för att kunna upprätthålla sin ensliga tillvaro. Med sin vräkiga gula Camaro, Gucci-bälte och upprullade kavajärmar utgör Amirs livsstil ett slags antites. Inte för att Amir (som liknar en yuppie mer än någon gourmet) tycks njuta av deras samröre i någon större utsträckning, men det är ändå han som blir Robs motvillige bundsförvant efter att tryffelgrisen kidnappats en natt.

Jakten på den försvunna grisen leder så småningom tillbaka till den stad Rob lämnat bakom sig, och där Amir inledningsvis är allt annat än entusiastisk över att synas tillsammans med den ovårdade och vresige tryffeljägaren. En inställning som gradvis mjuknar när det visar sig att Rob har ett beryktat förflutet på Portlands restaurangscen.

Som synes ser filmens premiss på papper alltså ut som John Wick för foodisar, men om något tycks detta vara en lek med våra förväntningar.

Om Cages spel är ovanligt lågmält är skildringen av krogsvängen allt annat. Förvisso hade filmens fiktiva restauranger kunnat existera i verkligheten. (Serveringen av en dekonstruerad kammussla ångad med grankottar får mig att tänka på en oförlåtande beskrivning jag fick höra om den nedlagda stjärnkrogen Fäviken.) När köksmästaren på den omåttligt populära restaurangen Eurydice mekaniskt mässar om hur han vill ta lokala råvaror för att sedan göra dem till en främmande upplevelse för gästen är det också en utmärkt drift med fine dining-världen.

Den kulinariska resan stannar inte där utan tar formen av ett kaninhål där det bakom restaurangernas putsade fasader döljer sig ljusskygga aktörer som inte skyr några medel eller till och med anordnar slagsmålsklubbar för nattsuddande restaurangarbetare. Som synes ser filmens premiss på papper alltså ut som John Wick för foodisar, men om något tycks detta vara en lek med våra förväntningar – både på filmen och på dess huvudrollsinnehavare.

Intressant nog utvecklas Pig aldrig till någon noggrant koreograferad hämndodyssé utan ligger stämningsmässigt närmare regissörer som Kelly Reichardt eller Jim Jarmusch. För en gångs skull spärrar Cage inte maniskt upp ögonen, gapar eller skriker. Istället serveras ett lika absurt som stillsamt drama försiktigt kryddat med satirisk beska, öm melankoli och en smula naturromantik. Det är ett inspirerat filmrecept där Patrick Scolas mjukt natur- som matporriga foto balanseras av Alexis Grapsas och Philip Kleins följsamma musik.

Samtidigt är det ofrånkomligt Cages underutnyttjade talang som framför allt håller ihop filmen. Har man som jag de senaste 15 åren haft för vana att skratta smått avfärdande åt många av hans förehavanden blir detta sårbara porträtt av en grymtande tryffeljägare bara än mer golvande. Skulle vi behöva vänta 15 år till på ytterligare en sådan uppvisning ter sig väntan plötsligt väl värd.

Läs också: Nicolas Cage spårar perfekt i den euforiska hämndfilmen Mandy

Annons