fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 23 september 2021

Barbara Lodens Wanda är deprimerande bra

Huvudpersonen i Barbara Lodens enda spelfilm är svår att tycka om, men varför är hennes handlingsförlamning så provocerande? Kanske för att hon inte var en upplyftande hjältinna utan just svag och passiv. Charlotte Wiberg har sett Wanda.

Barbara Lodens enda spelfilm Wanda tar sin början i en svart öken. Det är trots färgen i titeln på Antonionis Den röda öknen från 1964 inte olikt inledningsscenen där, i vilken Monica Vitti oroligt trampar runt i ett trist industrilandskap med högar av svart slagg. På samma sätt vandrar Wanda lustlöst runt i det svarta gruvavfallet där hon bommar lite pengar av en lodis så att hon kan ta sig till rätten där hennes skilsmässa ska fastställas. Det är inget Wanda motsätter sig, hon går med på den såsom hon går med på i stort sett alla initiativ som kommer från omgivningen. Själv tar hon inga initiativ utan försöker bara hålla sig flytande, och det innebär att hänga sig fast vid varje person hon möter, oftast män som vill ligga med henne.

Loden spelar själv huvudrollen. Medan stjärnan Vitti i Antonionis film trots den uppenbara tristessen i hennes livsmiljö ändå utstrålar viss glamour i rollen som fru till en industrichef kommer Wanda från arbetarklassen, och lång tid in i filmen bär hon hårrullar, vilket gör henne extra oglamourös. Den själsliga tomheten förenar de båda kvinnliga rollfigurerna, trots klasskillnaden som innebär att huvudpersonen i Den röda öknen har en materiellt trygg miljö hon kan fly från och återvända till. Det finns också ett fulsnyggt och välkomponerat modernistiskt bildspråk med motsvarande musikpåläggning i den italienska filmen medan Wanda med sin sextonmillimeterskamera strävar för tanken till realism, så mycket ”direct cinema” som möjligt trots den fiktiva berättelsen.

Wanda är svår att tycka om. Det är som att hon inte alls har någon agens. Hon är så svag gentemot andra människor att den enda gång hon visar glädje är när den rånare hon hänger med efter att ha råkat dyka upp på scenen för rånet ger henne beröm för att hon skött sig bra under en kidnappning; något hon egentligen inte ville delta i men (förstås) låtit sig övertalas till. Han, Mr. Dennis, är annars våldsam mot henne och klagar på hennes utseende. Hennes passivitet är typiskt feminin, i ett samhälle där handlingen i roadmovies drivs fram av män, drygt tjugo år före Thelma & Louise (vilkas triumf slutar med döden). Wanda är en roadmovie där huvudpersonen helt enkelt låter sig släpas på. Hon uttrycker ingen egentlig önskan om vare sig rörelse eller stasis.

För vissa recensenter har ogillandet av Wanda spillt över i ett ogillande av själva filmen. Pauline Kaels sågning är den mest kända. Wanda är med hennes ord en ”bedrövlig, dum slampa” i en monoton film som bara kan röra sig nedåt. Amy Taubin beskriver i en essä med titeln ”Wanda: ett mirakel” hur en feministisk publik inledningsvis i stora delar tagit avstånd från filmen och dess protagonist för att på senare tid ha blivit mer uppskattande. Wanda är ju inte den upplyftande hjältinna som önskades och kanske behövdes under det tidiga sjuttiotalet. Men till skillnad från Vittis rollfigur i Den röda öknen bygger inte Wanda på en manlig fantasi om den känsliga kvinnan som vädjar till beskyddarinsinkter utan på en egen erfarenhet av att vara svag, passiv och utan egen identitet. Loden har bekräftat att hennes huvudperson delvis bygger på henne själv. Och det syns i de respektive filmerna vad som är vad. Wanda ropar inte på hjälp. Hon tränger sig på och följer med. Männen faller inte för henne; de dumpar, tolererar, utnyttjar eller våldför sig på henne.

Wanda (Barbara Loden, 1970)

Wanda (Barbara Loden, 1970)

I det tredje fallet värjer sig faktiskt Wanda – hon har alltså ändå en gräns och hon har egna känslor. Men erfarenheten gör henne bara ännu tommare. Passiviteten handlar också om depression. Filmen är oerhört deprimerande, i detta har Pauline Kael rätt. Men det innebär inte att den är dålig. ”I’m just no good”, säger Wanda. Hon kämpar inte ens för sina barn, verkar inte ha knutit an till dem. Hon kan inte inta den roll samhället tilldelat henne och har ingen annan roll att gå in i. Att Loden förmår gestalta också denna kvinnliga erfarenhet är vad Taubin ser som mirakulöst. Och att kunna utsträcka sin solidaritet även till Wanda i stället för att avfärda henne som en ”dum slampa” är att inte delta i en patriarkal nedvärdering av den ”dumma flickan” på lekplatsen som sträcker sig efter erkännande utan att kunna eller förstå hur hon ska kunna erhålla det.

Wanda var länge en bortglömd film trots att den inte enbart skälldes ut utan också vann erkännande då den kom. Loden som främst var skådespelerska dog före femtio års ålder och hann inte förverkliga fler filmidéer. I dag får filmen sägas ha klassikerstatus. Men har hon en plats, en roll att spela i dagens samhälle, 50 år efter premiären? Hade en Wanda översatt till år 2020 också hade varit provokativ? Jag misstänker ja.

Annons