Hur ska kritiker förhålla sig till en hajp? Se där en frågeställning som i höst har debatterats på kultursidor, men nästan uteslutande i relation till litteraturkritik. Det blir smärtsamt tydligt när man ska skriva om en så efterlängtad film som Denis Villeneuves Dune att förväntningarna på en filmkritiker är annorlunda. Det är omöjligt att titta på filmen utan att också tänka på allt som har sagts och skrivits om den på förhand, i pressutskick, i förhandsrecensioner, intervjuer och features. När den visades på filmfestivalen i Venedig exploderade Twitter med frågor till de kritiker som haft turen att se den på galapremiären. Hur var filmen egentligen? Lever den upp till hajpen?

Dune – eller Dune: part 1 som den egentligen heter – bygger på första halvan av en science fiction-roman med samma titel från 1965 av den brittiske författaren Frank Herbert. Paul Atreides (Timothée Chalamet) är tronarvinge till Huset Atreides, en härskarfamilj som av galaxens kejsare beordras att ta över kontrollen av den värdefulla ökenplaneten Arrakis. Men det är en trasig värld de kommer till, som härjas av krig och sociala oroligheter till följd av Harkonnens (en Dick Cheney-lik Stellan Skarsgård) sekellånga styre. Den brutala baronen har gjort sig en förmögenhet på planetens främsta tillgång: en psykoaktiv drog som kallas för Krydda och som finns att skörda bland sanddynorna. Paul, som verkar vara överkänslig för den sinnesutvidgande drogen, börjar plågas av syner om krig och död. Men bland dessa syner får han också se en vacker kvinna (Zendaya) från ett kringresande ökenfolk som verkar vilja berätta något om framtiden för honom.

Filmatiseringar av romanen har gjorts förr. Den mest kända är David Lynchs Dune från 1984, en film som alltid har betraktats som den hyllade regissörens svarta får. Alejandro Jodorowsky arbetade länge på sin filmatisering, ett slags wagnerskt allkonstverk som skulle bli regissörens magnum opus. Men resultatet blev i slutänden ett par tjocka luntor med produktionsskisser, manusblad och kvitton på utgifter. Processen finns beskriven i den sevärda Jodorowsky’s Dune från 2013. Dune från 2021 är något helt annat. Det omfattande marknadsmaskineri som ligger bakom Denis Villeneuves film, inte minst i egenskap av flaggskepp för den globala lanseringen av streamingtjänsten HBO Max, är svår att överskatta: filmen är i själva verket ett jättelikt guldpläterat vidunder, uppblåst av pengar, marknadsföring och sociala medier.

Dessvärre är allt som inte redan har idisslats på dessa plattformar tom luft. Filmen i sig är, bara några timmar efter pressvisningen, redan otydlig i mitt minne, intrigens konturer suddiga. Handlingen går att sammanfatta på mindre än tre minuter, men Villeneuve tar – i ett missförstånd om att filmisk kvalitet är lika med utdragen spellängd – nästan tre timmar på sig.

Visst är filmen vacker. Visuellt är den ett solblekt negativ av Villeneuves morbida framtidsskildring i Blade runner 2049. De gyllene sanddynorna, här och där orange av den egendomliga drogen som samhällen står och faller med, är förmodligen det estetiskt mest överväldigande du kommer kunna se på bio i år. Men människorna som vandrar runt i dessa vidsträckta ökenlandskap är lika fyrkantiga och färglösa som de grå arkitektoniska klossar som Villeneuves brutal-modernistiska framtidsstäder är byggda av.

När grunddragen för den moderna kioskvältaren ritades upp under 70-talet var humor en viktig ingrediens. Hajen må vara en otäck film, men den är också förvånansvärt rolig. Det har hänt något med påkostade storfilmer, vilket Dune tillsammans med Tenet från i fjol är ett bra exempel på. Kanske har det att göra med vilken funktion en biograffilm ska fylla på en marknad som mättas av tv-serier och streamad film. Biofilm idag måste, för att kunna ha en chans i det mediala flödet, arbeta med sina konkurrensfördelar lite på samma sätt som Hollywood behövde göra under 1950-talet, när film hotades av att alla helt plötsligt skulle ha en tv. I en pandemisk värld är biorepertoaren skral och full av luckor; för att dra in slantar behövs det överdådiga megaproduktioner som man bara kan ”uppleva på bio” och som därför kan säljas in som eventbio, ett dyrare alternativ till vanlig filmvisning. Här skulle till exempel återkomsten av Imaxfilm kunna få sin förklaring, ett format som regissörer som Villeneuve och Christopher Nolan har en nästan fetischistisk relation till. 

Jag brukar göra ett litet experiment när jag ser film på bio: hur skulle den här filmen fungera på en mobiltelefon? En riktigt bra film kan man, även om det inte är optimalt, se på en liten skärm och ändå få ut något. Dune kräver, HBO Max-lanseringen till trots, att man ser den på en stor duk. Bilderna är maffiga, utdragna till bristningsgränsen men likväl förvånansvärt avskalade. Där Blade runner 2049 var myllrande och full av dysfunktionellt liv i en trasig framtid ekar Dune tomt; som en stor tronsal inredd i guld men utan något hov.

Biosalongen skakar av Hans Zimmers enträgna men generiska musik (som misslyckas med att efterapa Jóhann Jóhannssons vidunderliga tonsättning till Villeneuves bästa film Sicario). ”Zzzzzzzzz”, låter det när inredningen skakar i sina fästen. När rymdfarkosterna, designade som insekter, far fram. När sanden smeker ökendynorna. När min mun då och då stöter ifrån sig ett gurglande sömnläte. Filmen handlar nämligen inte bara om en öken. Den är en öken: majestätisk, torr och livlös.