För tio år sedan skrev jag en bok som heter Slutet på filmen; nu har Sven Anders Johansson givit ut en bok som heter Litteraturens slut. Jag antar att slutet ständigt är aktuellt.
Det kan ju verka självupptaget att börja med att redovisa mina egna ansträngningar, men jag nämner mitt bidrag till undergångsgenren eftersom det är min främsta merit för det här artikeluppdraget. FLM:s redaktör var tydlig nog på den punkten. Tanken är alltså att utifrån dessa två dystra profetior jämföra filmens och litteraturens respektive situation. Likheter finns onekligen; såväl i de två konstformernas belägenhet i den digitala tidsåldern, som i Johanssons och min beskrivning. Det finns också skillnader.
Även den mest inbitna optimist måste hålla med om att slutet närmar sig. Jag menar rent logiskt: om det så dröjer i år eller eoner så rör vi oss mot det, inte bort från det. Slutet kommer med nödvändighet närmare och närmare för varje dag, eller om det är slutet som rör sig mot oss.
På det decennium som har gått sedan jag mässade om att slutet är nära har det också verkligen kommit närmare. Klimathotet var ett faktum redan 2011, men betydligt färre sjöng med i den apokalypso som numera tonsätter det offentliga samtalet. Pandemier fanns också, men ingen trodde väl då att ett virus skulle ha något med slutet på filmen att göra (ett datavirus kanske, men inte det här).
”Detta jävla undergångssnack. Ska det vara föda åt moderna mänskor.” Väpnaren Jöns ord i Det sjunde inseglet kommer för mig. Till och med för en gammal domedagsprofet är det onekligen litet tröttsamt med allt tal om slutet, och jag började läsa Litteraturens slut i en känsla av leda vid att ännu ett slut skulle förkunnas. Har vi inte nog av sådana? Jag erkänner en impuls till att ägna mig åt viss, eh, slut-shaming av Johanssons teser. Allt tal om slutet – det får räcka nu. Filmen, åtminstone sådan vi känt den sedan drygt hundra år tillbaka, är hotad. Den analoga filmen är i stort sett borta, biograferna är snart ett minne blott, filmen som distinkt konstform reduceras till content, o.s.v. Men även om på motsvarande sätt läsningen sägs minska, biblioteksfilialer läggs ner och romanen har förlorat sin upphöjda position – är verkligen litteraturen också på väg att ta slut? Vi får väl se.
Johansson börjar med början. När det nu var. Författarens första förslag är Gilgamesheposet, därpå går han längre tillbaka och nämner den muntliga berättartradition som måste ha funnits långt före skriften. (Som företrädare för en vetenskap om ett bildmedium roas jag av hur författaren i sammanhanget tillgriper en bild, och just metaforen bild: ”Ju längre bort man söker sig, desto mer oklar blir bilden.” Också i skriften är bilden tydligen oundgänglig.)
Oavsett datum för litteraturens ursprung – Johansson föreslår även slutet av 1700-talet, när fenomenet slutligen institutionaliseras – så har den inte alltid funnits. ”Och därav följer en annan slutsats: litteraturen kommer inte alltid att finnas, dess existens är inte självklar.”
Vad gäller filmen, som har en betydligt kortare historia än litteraturen, är det ännu mer givet: för bara några generationer sedan fanns den inte ens i föreställningsvärlden. En förhållandevis modern filosof som Karl Marx (död 1883) såg aldrig någon film; Friedrich Nietzsche (död 1900) hade kunnat göra det, men vid det laget var han galen och hade säkert annat för sig. Med litteraturens långa tradition kan Johanssons slutsats verka mer halsbrytande, men naturligtvis har han rätt: människan har klarat sig utan romaner förr och skulle göra det igen. Många gör det rentav redan.
Allt som har en början har ett slut. Men det skall visa sig att Litteraturens slut inte så mycket handlar om det, inte egentligen. ”Det är inte så att litteraturen håller på att försvinna”, skriver Johansson, ”snarare så att den håller på att förändras och omvandlas i så hög grad att talet om ett slut ändå är befogat.” Samma sak kunde väl sägas om filmen, antar jag. Filmen är död – leve den rörliga bilden, liksom. Den lever och frodas i strömningstjänster, i sociala medier, i DIY-pornografi, och så vidare. Hurra.
Slutet på litteraturen (eller snarare förändringen av den) sådant det beskrivs i Litteraturens slut är inte så mycket en fråga om estetik eller teknik utan om ideologi. Vilket i och för sig för Johansson är kategorier som inte går att skilja åt. Konstens autonomi är inte så absolut som den vill vara utan relativ till den ideologiska statsapparaten. Som marxist (visserligen avfälling, men ändå) håller jag med i princip, men det är ju också en fråga om vad som betonas.
Johanssons egentliga ärende är inte så mycket litteraturens slut som politikens slut, för vilket samtidslitteraturen är ett uttryck.
Ett återkommande tema i boken är tendensen i den samtida litteraturen att ställa sig i ideologisk tjänst. En förhärjande moralism som tar sig uttryck i ”en aktivistisk vilja att ställa tillvaron till rätta, att göra den mångkulturell, jämställd och ekologisk […]”. Jag håller helt med. Men är för den skull inte helt övertygad om att konsten som aktivism skulle vara tecken på att något håller på att ta slut. Normkritik råkar vara normen för dagen, men normer ändras, kulturen följer med, och det är väl så det är, har varit och kommer att vara.
Johanssons egentliga ärende är inte så mycket litteraturens slut som politikens slut, för vilket samtidslitteraturen är ett uttryck. ”Ett av mina huvudargument i den här boken är att den moralistiska tendensen i kulturen harmonierar med den krympande politiken: moralismen är nyliberalismens ideologiska effekt.” I sina reflektioner kring detta briljerar Johansson.
Det jag saknar är undergångsstämningen (trots att jag trott mig ha tröttnat på sådana). Av en bok som ändå heter Litteraturens slut hade jag förväntat mig mer än korta uppräkningar av sådant som att: ”den unga generationen (15–24-åringar) läser markant färre böcker än gårdagens. Vuxna ägnar mer tid åt tv-serier än åt böcker. Tidningarnas och tidskrifternas upplagor sjunker. Sociala medier blir alltmer bild- och film-baserade, allt mindre textbaserade. Bokhandlare slår igen.”
Den sortens svepande påståenden är sällan mer underbyggda än så i Johanssons framställning. De är också ganska få. Jag efterlyser inte mer statistik (verkligen inte) men hade gärna sett en fördjupad reflektion kring dessa förändringars orsaker och betydelse. Då hade författaren också behövt kvalificera sina påståenden till argument, som gick att bemöta. Jag skulle exempelvis kunna ha synpunkter på den mediehierarki han helt oproblematiserat upprättar (är alla tv-serier sämre än alla böcker? är det nödvändigtvis en förlust att sociala medier innehåller fler bilder och mindre text?). Nu får jag knappt chansen.
Litteraturens slut gör mig inte övertygad om att litteraturens slut skulle vara nära förestående. Eftersom jag tycker att litteratur är en riktigt bra sak, så borde väl inte det göra mig besviken. I stället framgår under läsningen att bokens titel mest är clickbait. Vilket möjligen är spjuvern Johanssons sätt att skrämma läsaren till läsning nu när vi inte läser längre. Sådant kan jag uppskatta. Över huvud taget gillar jag Sven Anders Johanssons provokativa tilltal, men ännu mer i Det cyniska tillståndet (2018), som jag håller för en av de bästa beskrivningarna av samtidskulturen jag har läst. I Litteraturens slut finns förvisso skarpa iakttagelser, men dessemellan uppstår en absurd effekt: trots hans dissande av digitala medier framstår Johansson, fastän den hederliga Boken är hans framställningsform, som ett troll på Twitter som vill äga libsen med Adorno.
Det kan de i och för sig ha. Men återigen: den som av Litteraturens slut hade förväntat sig en sorgesam redogörelse över, well, litteraturens slut, blir besviken. Hans ärende är ett annat: ”I det perspektivet handlar ’litteraturens slut’ om något större än ett litterärt skifte, och större än en omförhandling av gränsen mellan moral och politik. Eller omvänt: om det finns skäl att tala om litteraturens slut, så är detta slut kanske bara en liten aspekt av en medial eller rent av ideologisk förändring som förändrar det mesta: individerna, tänkandet, naturen, agensen…”
Jag gör mig kanske skyldig till ett kritikens kardinalfel genom att önska mig en annan bok än den förhandenvarande. Säkert är det också en fråga om läggning och temperament. Min egen reaktion inför slutet (på filmen, litteraturen, politiken, mänskligheten) är förtvivlan; Johansson blir förbannad. Vilket väl är en mer konstruktiv attityd. Litteraturens slut är ingen elegi – en genre Johansson helt säkert och kanske med viss rätt skulle avfärda som konservativ nostalgi –, snarare ett brandtal. Som sådant är det utmärkt.
Som reflektion över ett slut är den mindre övertygande, helt enkelt för att litteraturen inte håller på att ta slut, utan förvandlas. Johansson citerar den danske litteraturvetaren Frederik Tygstrup som talar om tre faktorer bakom en djupgående förändring av litteraturbegreppet: en geografisk (litteraturen är mindre beroende av nationalstaten); en teknologisk (övergång från bok till skärm); samt en epistemologisk (fiktionskontraktet har omförhandlats).
Övergången från analog till digital film är en betydligt mer genomgripande förändring för filmen än exempelvis ljudbokens eller e-bokens intåg på litteraturens område.
Formeln kunde överföras till filmen. Case in point: de senaste Oscarsgalorna, där en icke-engelskspråkig film (Parasit) för första gången utses till bästa film; där Netflix i år hade 37 nomineringar; och där årets stora vinnare (Nomadland) bygger på ett reportage. Men till dessa tre faktorer kan i filmens fall läggas en ontologisk. Övergången från analog till digital film är en betydligt mer genomgripande förändring för filmen än exempelvis ljudbokens eller e-bokens intåg på litteraturens område. Inte bara för att dessa fenomen i vart fall än så länge är relativt marginella (trots alla påståenden om motsatsen), utan för att den traditionella, tryckta Boken – till skillnad från den traditionella fotografiska filmen – ännu finns kvar.
Det är Litteraturens slut ett bevis på. Den ligger här på mitt skrivbord. Jag har läst den. Litteraturen lever. Sven Anders Johansson saknar inte känsla för ironi, tvärtom, så jag antar att ironin i att han förkunnar slutet för litteraturen genom att skriva litteratur (och bra litteratur!) inte har undgått honom.
Jag inledde artikeln med att framhäva mig själv, eller i varje fall en bok jag skrivit. Så här i slutet (allting har ju ett slut) kan jag därför lika gärna lägga till en ännu mer självbespeglande anekdot. Sedan Slutet på filmen: O.s.v. har jag också publicerat en annan bok, som kom 2018 och heter Författaren Ingmar Bergman. Eller hette. Alldeles nyligen, medan jag läste Johanssons bok och som en annan sorts illustration av dess ämne, fick jag nämligen ett vänligt brev från förlaget om att de sista 235 exemplaren av min bok skulle makuleras. Inte för att litteraturen står och faller med att restupplagan av ett mikroskopiskt bidrag till de drygt etthundratrettio miljoner böcker som skall ha skrivits (källa Google) förbränns till fjärrvärme. Så självupptagen är inte ens jag. Ändå var beskedet en sorglig men säkert nyttig påminnelse om att litteraturen kan ha ett alldeles konkret slut.
