fbpx
Kritik & essä Malena Janson, 26 augusti 2021

Fotbollspassionen blir en mental besatthet i Tigrar

I Ronnie Sandahls Tigrar leder motgångar till självbestraffning, medan nacken spänns allt hårdare och den intensiva blicken viker inte en millimeter. Erik Enges hyperempatiska gestaltning av Martin Bengtsson lär knappast undgå Guldbaggejuryn, skriver Malena Janson.

”Det som började så bra … hur kunde det gå så illa?” är ett omkväde i P O Enquists självbiografi som kommer till mig medan jag ser Ronnie Sandahls nya långfilm. Precis som Ett annat liv handlar Tigrar om en ung pojke med en stor talang, en sällsynt lovande karriär och en för den egna hälsan farlig kombination av självförtroende och självförakt. Det kreativa uttrycket må vara skrivande eller fotboll; den fartblinda drivkraften bakom är densamma. Likaså den tidigt antydda och till synes oundvikliga vägen mot katastrof. Därtill har båda protagonisterna, Per Olov och Martin, ena benet inom idrotten och andra inom kulturen, vilket ger dem två halva tillhörigheter snarare än dubbel tillhörighet – och därmed en ständig känsla av utanförskap.

Utanförskapstemat behandlades ju även skickligt i Sandahls långfilmsdebut Svenskjävel, där Bianca Kronlöfs Dino lever för dagen som nykter alkoholist i ett trångt svenskkollektiv i Oslo, hankar sig fram på dagsting och inleder en romans med en gift man. Men i Tigrar kryper vi ännu närmare inpå Martin Bengtsson, sextonåringen vars livsmål just går i uppfyllelse och som alltså bokstavligen lever sin dröm: att spela i den italienska fotbollsligan. Han firar med sin agent, mamma ordnar avskedsfest hemma i Örebro och han anländer till Milano och San Siro, den legendariska stadion där han skriver kontrakt i kamerablixtars sken. Därefter är det dock ytterst lite som påminner om en pojkdröm – tillvaron i ungdomslaget utvecklas i stället till en mardröm av fysiskt och psykiskt våld, åsamkat av såväl så kallade lagkamrater som honom själv.

Den före detta fotbollsspelaren Martin Bengtssons I skuggan av San Siro från 2007 ligger till grund för filmen, och även om Sandahl förhåller sig tämligen fritt till det självbiografiska materialet är det omöjligt att inte uppröras över det sjuka system berättelsen ger inblick i; ett maskineri som drivs av pengar och makt och vars råvara är unga pojkars kroppar och själar. Här köps dyrt, slits hårt och slängs om det inte håller. Konkurrens står i vägen för vänskap och varje match är en audition. Parallellerna till modevärlden, som glimtar förbi när Martin träffar modellen Vibeke, är slående. I en både romantisk och tragikomisk scen jämför de fötter och konstaterar förälskat att de är lika såriga, blåflammiga, mörbultade.

Tigrar (Ronnie Sandahl, 2020)

Tigrar (Ronnie Sandahl, 2020)

Inuti är de däremot varandras motsatser. Där Vibeke rycker på axlarna, ryter ifrån när hon blir illa behandlad och tar dagen som den kommer försöker Martin styra sitt liv med järnhand in i minsta detalj. Han reglerar antalet armhävningar, sit-ups och dribblingar med liten boll per dag, liksom antalet kalorier vid schemalagda tidpunkter, och i dagboken noteras ständigt hårdare mål: pressa, prestera, överträffa. Motgångar leder till självbestraffning, framgångar firas ytterst blygsamt med en Kite-låt. Nacken spänns allt hårdare och den intensiva blicken viker inte en millimeter. Fotboll är inte längre livet för Martin, snarare hindrar den honom att leva. Passionen har blivit en mental besatthet.

Ronnie Sandahl drar sig inte för ett maffigt bildspråk – tänk tiger i bur och Vivaldistråkar – som i en annan film kunde bli klibbigt men som här kongenialt reflekterar den skeva bild ungdomsstjärnan har av sig själv och världen; storvulen, onyanserad, på blodigt allvar. Tack och lov (för Martin och publiken) lättas berättelsen upp av Vibekes och kompisen Ryans förmåga att locka fram lek, skratt och njutning – samt några helt ljuvliga scener. Frida Gustafsson och Alfred Enoch är fantastiska i dessa viktiga biroller, även om deras insatser lätt hamnar i skuggan av Erik Enge vars hyperempatiska gestaltning av Martin Bengtsson redan prisats på Göteborgs filmfestival och knappast lär undgå Guldbaggejuryn.

Filmen är den andra delen (efter Borg) i den sporttrilogi Sandahl planerar. Del tre, Perfect, handlar om gymnasten Kerri Strug och blir en påkostad Hollywoodproduktion som jag med spänning ser fram emot. För detta, som börjat så bra, kan väl inte gå illa? I så fall kan vi alltid se om Tigrar, denna djupt gripande berättelse som hamnar så obehagligt rätt i en tid som premierar prestation och uppmuntrar barn att drömma stort-större-störst om yttre framgångar, men sällan talar om personlig lycka. Eller, för den delen, om medaljernas baksida.

Läs också: Allt blir tre gånger mer absurt i fotbollsvärlden

Annons