Två äldre män och en pojke möts på vägen ut från en dekig kvartersbiograf. Kvällsmörkret har lagt sig, regnet öser ner och ett flimrande lysrör från en affischmonter sjunger på sista versen. Stämningen är märkligt livlös. Åtminstone för att vara efter kvällsvisningen i en salong med plats för tusen besökare.
”Jag har inte sett en film på länge”, säger den ena mannen. ”Ingen går på bio längre”, svarar den andre, med tillägget: ”Och ingen minns oss längre.”
Denna vemodiga replikväxling hörs i slutet av Goodbye, Dragon inn, Tsai Ming-liangs spöklika rekviem för analog filmkultur. Publik och personal skildras i snigelfart under och efter sista föreställningen på en biograf. Skådespelarna Miao Tien och Shih Chun syns i rollerna som sig själva – och de har just sett sig själva. Interaktionen dem emellan, anno 2003, är dock mer återhållsam än när de 1967 stred mot varandra inför storpublik i King Hus kioskvältare Dragon inn – nyckelverket i den taiwanesiska wuxia-boom som tog fart strax efter att regissören lämnat sitt kvävande samarbete med Shaw-bröderna i Hongkong.
Men Miao Tien och Shih Chun är inte huvudpersoner i Goodbye, Dragon inn. Tvärtemot vad den internationella titeln antyder – originalets Bú sàn betyder ungefär ”aldrig lämna” – är inte ens Dragon inn-reprisen huvudnumret. Nej, snarare står själva skådeplatsen i fokus: den slitna, fuktskadade singelbiografen Fu-Ho Grand, som i Tsais film står inför en ödesmättad stängning. Som så många andra biografer på senare tid.
Annat var det när Fu-Ho Grand öppnade 1972. Då var den största biografen av sitt slag i Taipei, men tidigt 00-tal var verklighetens Fu-Ho Grand lika nedläggningshotad som i Tsais film. Han hade just använt biografen som inspelningsplats för några scener i Vad är klockan i Paris? efter att han upptäckt lokalen i utkanten av Yonghe, området i New Taipei där han bodde vid tiden.
Fu-Ho Grand fick honom att känna en ”smak av död och fruktbarhet”. Och minnas biograferna från barndomens Kuching i Malaysia, där han från tre ålders började gå på bio med sina cineastiska morföräldrar. Ibland upp till två gånger per dag. Kanske var det nostalgin som spökade, men när Tsai närmade sig 40-årsåldern började han drömma om dessa biografer. Väl tillbaka i Kuching upptäckte han att nästan alla försvunnit.
Fu-Ho Grand valdes som plats för den fullsatta galapremiären av Vad är klockan i Paris?. Redan dagen därpå kontaktades regissören av ägaren, som ville att de två skulle bli partners. Tsai tackade nej, men när han förstod att biografen stod på ruinens brant erbjöd han sig att hyra den i ett år. Kanske kunde han använda den till något? Spela in en film?
Nästan ett år senare påmindes han av sin producent om hyreskontraktet. Så Tsai skrev ett kort och poetiskt manus, med vilket han ville fånga platsens atmosfär. Tagningarna blev längre och den tilltänkta novellfilmen blev en långfilm.
Och tur var väl det. Goodbye, Dragon inn är en fulländning av det Tati-absurdistiska, otäckt apokalyptiska perspektivet på urban alienation som Tsai utvecklade under 1990-talet, kombinerat med det tårfyllda öga för omsorgsfull koreografi och sorgsna
ansikten som märkts i hans mer gallerianpassade 2000-talsproduktion.
På Venedigs filmfestival 2019 visades filmens digitala restaurering, som låg till grund för Second Runs diskutgåva i november. Nysläppet möttes av en rad coronavinklade spaningar à la Little white lies klickbete ”Why now is the perfect time to watch Goodbye, Dragon inn”.
Aktualiteten understryks genom filmskribenten Nick Pinkertons rykande färska långessä i bokform (Fireflies press). Där läser jag att Cinema worker solidarity fund har använt en bild ur filmen till sin insamling för New Yorks arbetslösa biografpersonal. Därefter rör sig Pinkerton bort från pandemin och tar ett vidare grepp om filmens död, cinefilins marginalisering och biografens resa från att vara en urban institution till att bli en – med antropologen Marc Augés begrepp – ”icke-plats”.
Så, en hundrasidig dödsruna för filmälskare? Nej, inte riktigt. Trots viss skepsis mot biograf- och gallerifilmers potentiella sammanväxt, där ”den svarta boxen” möter ”den vita kuben”, sneglar Pinkerton alltmer optimistiskt mot Tsais buddhistiskt influerade tro på filmens reinkarnation. Men – för att något ska pånyttfödas måste det först dö.
Filmforskaren Wenchi Lin såg i den taiwanesiska sekelskiftesfilmen – där även regissörer som Edward Yang och Hou Hsiao-hsien var ledande – en kritik mot Taipeis häftiga övergång från industri- till konsumtionssamhälle. Med den globala moderniseringen blev staden en konstant byggarbetsplats. Samtidigt fick den inhemska biofilmen under åren 1996–2005 nöja sig med en ynka procents marknadsandel.
Med det i åtanke framstår Tsais val av film på Fu-Ho Grand som än mer symboliskt. Dragon inn var en taiwanesisk succésaga som en gång i tiden fyllde salonger, men som 36 år senare blivit en slocknande lägereld för spöken.
I en intervju berättar Tsai om en satirteckning som visade två bioköer: en enorm folkmassa som köar till senaste Harry Potter-filmen, respektive två spöken som köar till Goodbye, Dragon inn. Kontrasten liknar den i filmens prolog, där det snabbt skiftas från Fu-Ho Grands fullpackade glansdagar till det slukhål som tidigt 00-tal främst används för cruising.
Det antikommersiella ödet stärker bara filmens kongeniala aura. Goodbye, Dragon inn är dels en dokumentation av en tidigare samlingspunkt som numera står öde, dels ett slags domedagsprofetisk performance om biografens existens på 2000-talet. Genom filmen får vi åtminstone behålla en bit av Fu-Ho Grand, analogt skildrad och digitalt restaurerad. En plats där man i lugn och ro kan slicka sina cinefila sår.
Relaterade inlägg
