Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2021 på den här länken.

Vad är likheten mellan Magnus von Horns genombrottsfilm Efterskalv från 2015 och nya festivalpremiären Sweat, inspelad i Polen? Ja, kanske att båda filmerna handlar om personer som det är svårt att tycka om. Men att deras omgivning i stort sett ändå är värre. I båda filmerna framstår också hundarna som de mest älskvärda och begripliga varelserna.

Men medan Efterskalv var en väldigt tung historia med ett ungdomsmord i bakgrunden, inspelad i dova färger och med ett stramt bildspråk, kastas vi i Sweat rakt in i en fitnessinfluencers flåshurtiga vardag. Jag känner mig utmattad redan från första bild. Möjligen riktar sig den mindre komplicerade Sweat till en större och yngre publik som inte har samma antagoni mot influencers som en typisk medelålders filmkritiker som jag. Antalet selfies och nya små filmer att lägga ut till följarna, där det hela tiden betonas hur mycket hon älskar dem, vittnar om svår narcissism. Eller? Det gör på sätt och vis också den video som blivit ett problem för sponsorer och vissa tyckare: den där hon gråter. Inte för att hon gråter utan för att hon gör det i samband med att hennes väninna efter lång tid hittat en partner. Kanske inte bästa tillfället att uttrycka sin sorg över att själv inte ha en. För den fördömande omvärlden är det dock själva tårarna som är problemet. Nej, usch, sådant vill en inte se.

Dock får vi snart se Sylwia, som huvudpersonen heter (kompetent spelad av Magdalena Kolesnik) i andra situationer där det framgår hur bristfälligt emotionellt stöd hon har från omgivningen, och hur mycket hon måste hantera ensam. Från modern kommer ingen kärlek trots att Sylwia närmast tigger om det. Som nerblodad av sin misshandlade stalker, som hon själv får hjälpa till sjukhuset, är hon kanske besvärad av situationen men hon går trots allt igenom den. Och när hon får kritik för sitt ”dramatiska” utspel om sin längtan efter kärlek pläderar hon starkt emotionellt för rätten att också vara hopplös och svag – varpå hon oförskräckt genomför ett av sina inspirerande fitnesspass. Maybe she’s looking for love in all the wrong places. Men som alla andra som gör det har hon begripliga skäl bakom.

Både visuellt och innehållsmässigt är Sweat klart lättviktigare än Efterskalv. De båda filmerna kan inte riktigt mäta sig med varandra. Ändå är Sweat mer än blott en bagatell. Den fördjupar ändå bilden av en människa och får henne att gå från att vara ett irriterande samtidsfenomen till någon med större moralisk halt än sina kritiker. Visst, men det hade kanske krävts något mer för att göra filmen genomgående engagerande. Kanske lite mer svärta ändå. Kanske lite starkare konstnärlig genomarbetning. Kanske lite starkare samhällsfokus. Det är förstås svårt att följa upp en så lyckad debutfilm som Efterskalv med något lika imponerande. Men det är uppenbart att kapaciteten finns där.