Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2021 på den här länken.
Kang (Lee Kang-sheng) har ont i nacken. Han går på värmeakupunktur eller sitter i draget på sin inglasade veranda och röker och stirrar dystert på regnet. Inget verkar dock hjälpa mot den envisa smärtan. Men när han tillbringar en salig stund med den unge prostituerade Non (Anong Houngheuangsy), som ger honom en oljig massage krönt av ett happy end, tillåts Kang för ett ögonblick tänka på något annat än sina dysfunktionella nackkotor. Sedan går han hem till sin arkitektvilla i en förmögen förort och fortsätter att ha ont i nacken. Händelseförloppet, utsträckt i över två timmar, skildras i samma tillbakalutade tempo som älgarnas flera veckor långa upptåg i Den stora älgvandringen.
Days ryktas vara den taiwanesiske regissören Tsai Ming-liangs sista film. Om det visar sig vara sant slutar han åtminstone på en filmteknisk topp. Det ömsom klorofyllgröna, ömsom lätt metall-turkosa fotot är utsökt. Kamerans placering i relation till Kang och Non, i en låg position som för att visa ett slags underdånig vördnad, för tankarna till den japanske regissören Yasujiro Ozus återkommande visuella kompositioner där bildutsnittet ska reflektera en traditionell sittställning vid en te-ceremoni. Ljudarbetet är blygsamt precist – viktigt, eftersom filmen helt saknar dialog – och låter hörseln zooma in på smådetaljer som vattendroppar som rullar av sallatsblad, olja som arbetas in i irriterade muskler eller akupunkturnålar som fräser av glödgat kol. Hantverket är som en hyllning till det enkla men exakta.
I festivalprogrammet på Drakenfilm refereras det till Chantal Akermans slow cinema-klassiker Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975). Jämförelsen är såklart korrekt: det tillbringas mycket tid i Days åt att bara agera vardag. Tvätta grönsaker, röka cigaretter, gnida in nacken med värmande tigerbalsam. Och i dessa korta stunder, av rak och rå och knivskarp vardagsobservation av tillvarons mest flyktiga och meningslösa ögonblick, alstrar Tsai en nästan taktil poesi. Ibland angränsar det nästan det sublimt banala, som ett utmanande intetsägande musikstycke av John Cage eller Morton Feldman som bara finns där för att det ”kan finnas”, utan vare sig bruksvärde eller funktion.
Handlingen i Days har däremot försetts med en missvisande men intressant beskrivning: ”En natt möts de båda männen på ett hotellrum, glömmer vardagen och finner tröst i varandra.” Finner tröst i varandra? Glömmer vardagen? Vem finner tröst i vem? Och vem får egentligen glömma vardagen? Det bör inte föreligga några tvivel om att det handlar om sexköp, att förhållandet och transaktionen mellan de två männen är asymmetrisk: Kang betalar Non för att han, en betydligt yngre man, först ska massera den äldre mannens kropp med olja och sedan runka av honom. Tsai lägger till en liten talisman i slutet av den mycket långa och ingående sexscenen, för att runda av och kanske även avdramatisera Kangs sexköp: kunden ger en liten speldosa till Non. Inte bara festivalprogrammet utan även Tsai verkar alltså betrakta stunden som något ömsesidigt och vackert.
I filmens sista scen, efter att paret har gått skilda vägar, sitter Non på en bänk och låter den lilla dosan plinga fram en naivt melankolisk melodi. (Kang ligger i sin säng hemma och har ont i nacken.) Tänker han på det förlupna ögonblick han och Kang delade? Vet inte, men scenen – i sin indirekta skärskådning av sexuell och ekonomisk makt – speglar slutet i Tsais film Floden från 1997, en icke-kommunikation vars upprinnelse är ett incestuöst möte. (Days refererar till Floden på många sätt, exempelvis Kangs ihållande nackproblem.) Days försöker emellertid erbjuda en form av bitterljuv försoning som bryter av mot huvudpersonernas monotona självisolerande, en sexuell erfarenhet att se tillbaka på, att romantisera i backspegeln när man sitter där för sig själv och som man då kan plocka fram som en liten talisman ur fickan. Tyvärr smakar det härsket, vilket gör Days till en mindre estetiskt meditativ filmupplevelse. Det bestående intrycket blir snarare att det överskuggar filmens alla andra förtjänster.
