FILM. Babyteeth (Shannon Murphy, 2019). Se filmen här.

Babyteeth inleds, som så många andra kärleksfilmer, med ett klassiskt ”meet cute”. Det vill säga ett första gulligt möte mellan två människor som sår ett frö för vad man hoppas ska blomma ut i kärlek.

På en tågstation får tonårstjejen Milla syn på den excentriske, bänga och för tillfället hemlösa Moses. Utseendemässigt liknar han en Burning Man-besökande korsning mellan ”Ding dong song”-sångaren Günther och Shia LaBeoufs hala tidningssäljare i American honey. Han är 23 och hon är bara 16, men det hindrar inte fjärilarna i magen från att ge sig tillkänna när han fångar henne mitt i ett svimningsanfall, för att sedan ta av sig sin skitiga skjorta och torka upp hennes näsblod.

I stället för att åka till skolan tar hon med honom hem. Hennes föräldrar, en oroligt pillerknaprande mamma och nästan oroväckande städad psykiatrikerpappa, tar emot gästen med blandade känslor. Moses är en svärmorsmardröm, men det går snabbt upp för föräldrarna hur lycklig han gör Milla. Och för oss att Milla inte mår så bra.

Shannon Murphys långfilmsdebut, efter ett manus som Rita Kalnejais baserat på sin pjäs med samma namn, är en trojansk häst. Mycket känns igen från klassiskt ”quirky”, amerikanska indiedramedier: det frossas i medelklassmelankoli, dysfunktionella familjerelationer, blandmissbruk och spontana musikaliska infall. Varenda person beter sig precis lagom udda för att kunna stämplas som ett ”original”, utan att någonsin slå över i alltför farlig oförutsägbarhet.

Så småningom framgår det att Milla har obotlig cancer. Det är en sorts emotionell insatshöjare som de senaste åren blivit en slags ungdomsfilmstrend, sett i filmer som Me and Earl and the dying girl och Förr eller senare exploderar jag. Här blir det rakare och jobbigare, delvis för hur det smyger in som en faktor de flesta känner till och ingen kan ändra på.

De initiala lättsamheterna blir således inte bara en knasig schism. Snarare förstår man att de bekanta, bitvis störiga dramedikryddorna använts som en försvarsmekanism för att förtränga det jobbiga och skjuta upp det oundvikliga. Ton- och humörskiftet blir naturligt för att det får ta sin tid, varför speltidens till synes två långa timmar blir helt avgörande för filmens känslomässigt starka slutkombination.

I centrum står förvisso Milla, men filmen arbetar främst med parkonstellationer. Från start bärs filmens romantik upp av Milla och Moses. Stjärnskottet Eliza Scanlen, som gick från såpaskådespeleri till rullskridskoåkande psykopat i Sharp objects och dödssjuk syster i Little women, är smärtsamt bra på att hålla tillbaka. Med blottande vidöppna ögon uttrycker hon slitningen mellan moget tålamod och ungdomlig upptäcktslust. Toby Wallaces roll är mer showig, men med sin okonstlat upproriska utstrålning lyckas han sälja in sig själv som en döende flickas beroendeframkallande vardagshöjare.

Mer komplext är det mellan föräldrarna, spelade av Essie Davis från The Babadook och Ben Mendelsohn, en skådespelare som efter genombrottet i Animal kingdom blivit ett bekant ansikte för både vänner av lågmälda dramer och fans av Marvel- och Star Wars-universumen. Här är han småtråkig – ja, den tråkigaste i hela filmen. Hjälpredan, stödet och försörjaren. Den som talar lugnt och sansat när andra skriker, som plockar fram kameran och fotograferar när andra har roligt. Men när han väl själv hamnar framför kameran och får order om att le, lyckas han med en enda replik, ett enda ”ge mig en minut” och ett försök att dölja sin sorg, vrida på ventilen och släppa lös all smärta i ett enda ögonblick.

Att det dessutom sker på en strand gör inte saken lättare. På denna sandkornssamling vid havet, en plats som även skymtas i slutet av Nanni Morettis Ett rum i våra hjärtan och mer nyligen i Shoplifters och Roma, är den perfekta vykortsmiljön för hjärtskärande familjestunder. En semester från smärtan, bara ett stenkast från förgängligheten.

Inte kunde man efter Millas och Moses ”meet cute” ana att Babyteeth skulle sätta tänderna så djupt och lämna bitmärken i själen.