Årets Cinemafrica, som liksom många andra filmfestivaler flyttar online i år, lägger stor tyngd på dokumentärt berättande och på filmer som skildrar nordamerikanska svarta upplevelser ur olika perspektiv. Valet är förståeligt då BLM-rörelsen har tagit världen med storm och äntligen har nått mainstream-medvetandet.
Det är viktigt, samtidigt som det finns en risk att amerikansk kulturdominans och vår förmåga att se oss själva i det amerikanska, gör att vi glömmer bort andra afrikanska erfarenheter, som inte i första hand är relaterade till rasistiskt förtryck. Filmer som Black Panther och Beyoncés Black is king fyller viktiga funktioner, framför allt underhållningsmässigt, för många i och utanför USA. Från afrikanskt håll framförs samtidigt intressant kritik kring att Afrika reduceras till en projektions- och läkeyta för ett afrikansk-amerikanskt trauma. Det ger uttryck för en oro som rymmer en längtan efter skildringar där den vita blicken – ens indirekt genom rasismen – inte på något sätt definierar den svarta existensen.
Därför är det välgörande att årets program också innehåller andra perspektiv. Av de flera riktigt bra filmerna är det en som sticker ut: Lemohang Jeremiah Moseses fenomenalt vackra This is not a burial, it’s a resurrection. Filmen premiärvisades vid Venedigs filmfestival förra året och tilldelades dessutom jurypriset för visionärt filmskapande på Sundancefestivalen tidigare i år. Det är Moseses andra långfilm efter dokumentären Mother, I am suffocating. This is my last film about you (också 2019).
Regissören kommer från Lesotho – det lilla landet som ligger insprängt i Sydafrika – och är bosatt i Berlin. Han är inte bara en fena på filmtitlar, utan också på raffinerat tablåartat filmiskt berättande som vibrerar av patos, stilsäkerhet, konstnärligt självförtroende och utforskarlusta.
Berättelsen hålls samman av en traditionell lesiba-spelande berättares (Jerry Mofokeng) suggestiva röst. I centrum återfinns Mantoa, en 80-årig änka, spelad av den nyligen bortgångna, ikoniska sydafrikanska skådespelaren Mary Twala Mhlongo. Mantoa får tillsammans med resten av invånarna i hennes by veta att ett planerat dammbygge kommer att tvinga dem bort från landet som de bebott i generationer. De erbjuds knapphändig ersättning och möjlighet att gräva upp och ta med sig sina bortgångna släktingar.
Moseses film är en tankfull existentiell kontemplation över liv, hållbarhet och uthållighet i en kontext präglad av död, ödeläggelse (såld med vämjelig utvecklingsterminologi) och inkapslad sorg. En kontrast reflekterad i såväl Mantoas sparvlika och benhårda uppenbarelse, som i byns utmattade ledares (Tseko Monaheng) och den stillsamt förtvivlade prästens (Makhaola Ndebele).
Den dystra inramningen till trots, ligger betoningen på hemvist och tillhörighet, istället för på hemlöshet och alienation. Döden, som är en del av byns ursprungsberättelse, är inte en fiende, utan på bergmanskt vis ett slags livskamrat av vilken endast ett uns av anständighet och rättvisa kan förväntas. På samma sätt är sorgen en grundförutsättning som byborna samexisterar med och som inte utesluter stunder av gemenskap och glädje.
This is not a burial, it’s a resurrection inbjuder till reflektion om vad utveckling innebär. Motståndet mot den stundande förändringen är inte grundat i bakåtsträvande eller rädsla för det okända, utan vetskapen att det förflutna inte kan lämnas i det förgångna eller sköljas bort utan oerhörda konsekvenser för nuet och det framtida.
Läs också: Det övernaturliga är inte overkligt i The burial of Kojo
