Om man ser om Listen up Philip och Queen of earth – eller som jag: är sist ut med att se dem för första gången – framstår samarbetena mellan filmskaparen Alex Ross Perry och skådespelerskan Elisabeth Moss som kinapuffar inför den bombtårta som är Her smell. I fem långa scener porträtteras Becky Something, sångerska i punkrockgruppen Something She. Eller om det nu är en Courtney Love-biopic i fiktiv förklädnad.
Hursomhelst: alkoholmissbruk, knark, interna gräl, ett kraschat förhållande och ett försummat barn. Ja, det mesta som man förväntar sig av en stökig rockfilm. Ändå är Her smell olik det mesta man sett. Den står på egna, snubblande och hårt sparkande ben. Dels för att den dröjer sig kvar så länge i scener som liknar små novellfilmer. I en tid av vilt flödande tankar och idéer för strömmande publik, som Netflix miniserieversion av The hateful eight eller Moviezines virala nedbrytning av The irishman, skulle man kunna tänka sig en Her smell i fem avsnitt.
Fast det hade givetvis varit en idiotisk idé. Då skulle man nämligen gå miste om den utmattande, utmanande och underbart belönande maratonkänslan av att tvingas (eller åtminstone känna sig tvingad att) se allt i ett svep. De första tre delarna är ren sinnesmisshandel, där man som åskådare bär vittne till självförbränning av plågsamt slag. Filmfotografen Sean Price Williams, som utöver tidigare nämnda Ross Perry/Moss-filmer även filmat regissörens The color wheel samt Safdie-brödernas Heaven knows what och Good time, följer Moss självdestruktiva bana som spyflugan på väggen. Här skymtas Dan Stevens som bittert ex, Cara Delevingne som betagen rookie och Eric Stoltz som lagom sliskig manager.
Inledningsvis följs väl en typisk uppgång och fall-struktur, om man nu ens godtar startsträckan pyttesmå glimtar av eufori som uppgång. Men där Her smell verkligen imponerar är hur den avviker från formeln, hur den öser fram gamla melodier helt i otakt och på eget vis. Och hur den vägrar sätta likhetstecken mellan självdestruktivitet och faktiskt förstörelse.
De betydligt lugnare avslutande delarna, där Sean Price Williams får återhämta sig något, visar den svåra vägen tillbaka. Och huvudpersonens tvivel på om det finns något som är värt att ta sig tillbaka till. Återhämtningen sker inte i form av ett mysigt montage efter den ofrånkomliga kraschlandningen, där man bara samlar krafterna för att avrunda. Nej, även här dröjer sig filmen kvar. Från svettrinnande mascara till osminkat.
Rehab, vardagslunk och ensamhet är inte det enklaste, men det är det stora tålamodet och omfamningen av den hotfullt trista tystnaden som bygger upp för den välförtjänta sentimentala höjdpunkten där Moss gör en pianocover av Bryan Adams smörballad ”Heaven” för sin dotter.
En sådan scen som ger en kraft att kämpa vidare.
