FILM. Terapi i Tunisien (Manele Labidi, 2019). Se filmen här.

Hur ser den tunisiska drömmen ut snart tio år efter den arabiska våren? Och hur skulle Freud tyda den drömmen? Manele Labidis Terapi i Tunisien använder psykoanalysen som ett verktyg för att osäkra omedvetna konflikter i dagens Tunisien – eller åtminstone lägga några av dess invånare på terapisoffan.

När filmens huvudperson Selma återvänder från Paris till Tunis för att öppna en psykoanalytisk mottagning, blir hennes släktingar förargade. ”Det här är inte Europa. Vi har Gud, vi behöver inte sånt skräp.”

I Terapi i Tunisien framstår psykoanalysen som något okänt och främmande för tuniserna, och filmen försöker fånga den intellektuella kulturkrocken mellan den rökande österrikaren och den arabiska världen.

I verkligheten ser annorlunda ut. I boken The Arabic Freud förklarar historikern Omnia El Shakry att arabiska tänkare som Yusuf Murad och Muhammad Fathi Bey redan under 40-talet gick i dialog med psykoanalysen och att Freuds Drömtydning översattes till arabiska på 50-talet. Hon menar att det finns tydliga spår av psykoanalysen i läsningar av sufipoeter som Ibn Arabi, som tittar närmare på hur islamisk mysticism har vissa speglingar av fenomen som det omedvetna och jaget.

I filmen lägger inte direkt Selma fram ett historiskt case för psykoanalysens plats i det tunisiska samhället, men hon låter sig inte förlöjligas eller skrämmas heller. Hon hänger upp en tavla av sin judiska chef (som hon kallar Freud) på väggen och placerar senare divanen på takterassen. Sedan ger hon sig ut i staden för att ragga patienter. På frisersalongen, läkarmottagningar, torg och bibliotek sprider hon ordet om den nyöppnade mottagningen.

Snart övergår misstänksamheten i nyfikenhet och vi får möta diverse figurer som förkroppsligar olika neuroser i tunisiska samhället; frisören Baya som spyr varje gång hon tänker på sin mamma, bagaren Raouf som har sexdrömmar om exdiktatorn Ben Ali och imamen som lider av tvivel och självmordstankar. Vilka förbjudna tankar och känslor bubblar egentligen upp till ytan efter en revolution?

I efterdyningarna av den arabiska våren brukar Tunisien lyftas fram som det positiva exemplet, där protesterna faktiskt har lett till en demokratisk utveckling. Ändå skymtas ett samhälle i limbo i Terapi i Tunisien.

I filmen lägger inte direkt Selma fram ett historiskt case för psykoanalysens plats i det tunisiska samhället, men hon låter sig inte förlöjligas eller skrämmas heller.

Labidi använder människorna i filmen för att gestalta landets spretiga begär och oklara riktning. Ta till exempel polisen Naim som blir förtjust i Selma. Han får representera ett starkare överjag i ett samhälle som saknar tillfredsställande strukturer. Under filmens gång agerar han paragrafryttare i hopp om att skapa ordning och reda. Han hotar att gripa Selma om hon inte fixar en licens för att bedriva sin praktik – vilket leder henne i en absurd byråkratisk karusell med mutor i form av kakor och jakten på en död politikers underskrift.

Ungdomens bristande framtidstro gestaltas genom tonåringen Olfa, som bär slöja för dölja en misslyckad klippning, blottar tuttarna i klassen som protest mot lärarnas maktutövning och gifter sig med en franskfödd gaykille för att förverkliga drömmen om Europa. Hur kan ett land som börjat andas demokratiskt syre ändå kännas så kvävande?

Men den rollfigur som gör starkast avtryck, och fångar konflikten mellan det komplexa arvet och den oklara framtidsvisionen, är imamen Fares. Fundamentalister i moskén har sparkat ut honom för att han vägrar ha skägg och hans fru har lämnat honom för att börja om på nytt i Istanbul.

I The Arabic Freud vill Omnia El Shakry skildra dialogen mellan psykoanalys och sufism på 1940- och 50-talet, och menar att man kan betrakta utbytet som ömsesidigt omvandlande. Det vill säga, snarare än att avfärda psykoanalysen som ett uttryck för västerländsk sekularisering. I stället för att upprätthålla en skarp skiljelinje mellan tradition och modernitet, försöker El Shakry söka gemensamma spår.

På samma sätt är det uppenbart att revolutionen i Tunisien inte har inneburit ett brott med allt som föregick den. Genom att låta olika människor sträcka ut sig på divanen ger Manele Labidis film en lättsam men spännande inblick i samhällsförändrings inre spänningar.