fbpx
Intervju & reportage Jo Widerberg, 6 augusti 2020

Väghinder för Lovisa Siréns roadmovie

Foto: Lisabi Fridell.

Lovisa Siréns roadmovie genom Europa skulle precis spelas in när gränser och länder började stängas. Jo Widerberg pratar med regissören som fastnade i sin Stockholmsförort.

När jag ringer Lovisa ber hon mig vänta ett ögonblick. Hon fixar sitt headset och tar med mig och telefonen ut på promenad i Högdalen, där hon bor. För henne är det en ny rutin i en ny vardag, att gå långa turer och prata med folk i telefon. Anledningen att jag ringer för en intervju är att jag vet att hennes första långfilm, Sagres, skulle börjat spelas in i vår. Sedan sköts inspelningen på framtiden.

Bakom sig har hon flera prisbelönta filmer som gett henne som regissör två Guldbaggenomineringar för bästa kortfilm – först för Audition 2016 och sen 2017 för novellfilmen Baby. Den senare filmen följer två unga stockholmare under en planlös men innehållsrik sommarnatt. Och i dynamiken mellan Bahar Pars och Zhala Rifat, som båda medverkar i Baby, fanns någonting som nu gjort att huvudrollerna i långfilmsdebuten Sagres är skrivna för just dem. Lovisa berättar att hon blev förälskad i deras karaktärer, och i idén om dem som systrar.

Till skillnad från hennes tidigare filmer, som på olika sätt handlat om maktstrukturer och könsroller, kvinnor i relation till män, fokuserar Sagres på familjen. Men i likhet med Baby innehåller den ett visst mått av drivande, inte genom Stockholmsnatten men genom Europa. Filmen är en roadmovie om två väldigt olika systrar, på bilresa från Sverige och genom fem olika länder ned till mamman som bor i Sagres, en stad i sydligaste Portugal.

Man skulle knappt kunnat hitta på en mer omöjlig film att genomföra just nu. Hur har det gått?

– Det har varit jobbigt psykiskt att inspelningen blev uppskjuten, efter att jag hade laddat upp så hårt för den. Men på något sätt känner jag ändå att jag var rustad för det. Man är så van vid att inte veta hur det närmsta halvåret kommer att se ut. Man jobbar hela tiden som om ens film kommer att bli av.

Var befann ni er i arbetet när pandemin smög sig på?

– Det var väldigt högintensivt just då. Vi hade varit i Belgien och träffat team där. Castat, träffat skådisar, åkt runt hela Belgien och letat platser. Vi hade varit i Malmö och letat platser och var på väg mot… Ja shit, vi var på väg mot inspelning verkligen, den skulle börjat i april. Vi visste ju om att corona fanns. Men vi var sjukt oförberedda på att det som hände hände, precis som alla andra. När man gick ut med att det var en pandemi hade vi ett krismöte. Vi förstod att vi förmodligen inte skulle kunna filma. Och så var det som att det gick en helg, och sen på måndagen insåg vi att det garanterat inte skulle gå. Vi tog ett officiellt beslut några dagar senare och det vi har sagt nu är att vi skjuter upp det till hösten. Så vi jobbar fortfarande med filmen. Alla har gått ner i tid men vi försöker väl se det som att: Vad finns det för fördelar med att det här har hänt?

Ja, hur har allt det här påverkat filmen konstnärligt?

– Om jag bara tänker på filmen så tror jag ändå att den bara kommer må bra av att bli uppskjuten ett halvår. Det tror jag faktiskt. Konstnärligt, för filmens skull. Men om den skulle bli uppskjuten ett helt år, vilket kan hända… Det känns svårare att tänka på. Då får man bara ta det som det kommer.

Lisabi Fridell som ska fota har varit väldigt positiv för hon kom direkt från en annan inspelning. Vi skulle haft väldigt kort tid ihop men har istället fått jättemycket tid nu. Vi hade redan gått igenom storyboardet under två veckor i december men nu var det som att vi fick tid att göra det igen, och vi var inte helt redo. Å andra sidan är man aldrig helt redo. Men den här tiden ger verkligen konstnärliga fördelar. Man får tid att planera och fundera och drömma, sväva iväg och inspireras. Så det har vi gjort mycket de senaste veckorna. Vi sitter på Skype och går igenom scen för scen och så har vi ett gemensamt dokument där vi lägger in bilder och referenser. Jag ritar, vi pratar mycket om ljus. Nu kan man verkligen sväva ut och sitta och prata om något visst ljus i en timme. Det är ganska soft. Men samtidigt är det som att tiden bara försvinner.

Känner du att filmen förändras av den här tiden?

– Ja, fast jag vet inte riktigt hur än. Men ja, jag tänker på corona. Ska man låtsas i filmen att det här inte har hänt? För man vet ju inte hur länge det kommer hålla på, eller hur världen kommer se ut om två år. Om filmens historia utspelar sig nu, i verkligheten, och man måste att åka till Portugal för att ens mamma som tar hand om ens barn är dödssjuk – då blir det ju väldigt starkt. Men det är inte den filmen jag skrivit.

Det sägs ju att kris hör samman med utveckling. När svensk film kommer ut på andra sidan av det här, finns det någonting som du hoppas på skulle kunna ha förändrats?

– Ja, jag skulle hoppas att innehållet blir mer vågat. När man befinner sig i kris skapar man mer från en känsla av att: Jag måste göra det här för att det är viktigt. Det är bara en magkänsla men jag hoppas på det. Och sen också att vi blir mer miljömedvetna när vi filmar. Om vi gör film som utspelar sig i Sverige kan vi faktiskt filma i Sverige. Nu gör inte min film det men nästa kanske! Om jag gör en film som utspelar sig i Sverige då tänker jag filma här och inte åka till inte vet jag, Budapest, för att det är billigare.

Alla hanterar ju den här krisen så olika, vissa har isolerat sig helt och andra lever på som vanligt. Hur är det för dig, hur ser din vardag ut?

– Jag har nog isolerat mig mer och mer ju längre tiden har gått. Jag har varit hemma i Högdalen. Det enda jag gör är att lämna min son på dagis, gå promenader i skogen, gå och handla. Åkt in till stan har jag gjort någon enstaka gång för att träffa en kompis. Så det är jätteannorlunda på ett sätt och på ett annat sätt är det vardag väldigt mycket som det brukar vara. Jag jobbar hemifrån, det är ganska lugnt och självdrivet för mig.

Hur ser det ut för er framöver då? Hur planerar man en inspelning när det närmsta halvåret är så osäkert?

– Vi jobbar med det vi kan. Vi ska ha produktionsmöte imorgon, varje onsdag har vi möte på Zoom för att gå igenom veckan och var vi är. Nu planerar vi att åka till Malmö och reka om några veckor. Innan har det ju inte känts okej att åka dit ens. Men nu känns det som att i slutet av maj kanske man kan göra det. Och sen får vi se hur det är med de andra länderna. Man får verkligen vara kreativ utifrån läget och det som man kan göra. Och det finns alltid grejer att göra. Man skulle kunna hålla på med en förproduktion hur lång tid som helst.

Jag är också så glad och tacksam över alla i mitt team. Siri Hjorton Wagner, Julia Gebauer och Brynni þórarinsdóttir som är på produktionssidan, och Peter Modestij som skriver manus med mig. Det är ingen som har brutit ihop utan alla bara kör på. Och skådisarna vill ju fortfarande köra i höst. Det är väldigt skönt. Jag känner mig backad som regissör.

Det låter ändå bra att ni utnyttjar tiden, att ni inte kommer av er utan faktiskt ser vad den kan bidra med?

– Det gör vi verkligen. Man ju ganska van vid att det blir såhär. På ett sätt är det ju alltid så, att det blir uppskjutet. Men det är bara att fortsätta. Det är det enda man kan göra, det kommer alltid vara så. Det kommer alltid bli stopp och så bara kör man på ändå. Det är inget att tänka på.

Intervju publicerades ursprungligen i sommarnumret av FLM.

Annons