FILM. The lighthouse (Robert Eggers, 2019). Se filmen här.
Precis som långfilmsdebuten The witch kan Robert Eggers andra långfilm beskrivas som ett stycke folkloristisk arthouseskräck förlagd i New England. Men i The lighthouse, som utspelar sig över två sekel efter den förra filmens händelser, har de mörka skogar som omringade en olycksalig nybyggarfamilj bytts mot stormande hav. Även här inger omgivningen nästan ögonblickligen en stark känsla av isolation, när de två fyrvaktarna (Willem Dafoe och Robert Pattinson) kliver iland på en karg och enslig ö.
De hälsar knappt på männen de byter av, och pratar inledningsvis nästan inte heller med varandra. Den äldre, ärrade Wake, prydd med vildvuxet skägg och pipa, är präglad av tradition och vidskepelse. Dafoe vet precis hur han bäst lånar sina välbekanta drag och fysik till en sjöfararschablon som tagit havet till älskarinna. Med en antagonistisk uppsyn och loggboken till hands dikterar och synar han sin nya, yngre kollega Winslow (en mustaschprydd och kedjerökande Pattinson).
De två stjärnornas anleten fullkomligt slukas av Jarin Blaschkes svartvita 35mm-foto, som med bildkompositioner i 1.19:1 får rynkor och benstrukturer att se skulpterade ut mot den tornande fyren och den vindpinade öns ogästvänliga klipphällar. Även om scenografi och kostym kanske inte minner om någon tysk expressionism ger det grovhuggna men samtidigt vackert utmejslade fotot en fingervisning om hur Nosferatu hade kunnat se ut i Eggers regi (rykten om han ska göra en nyinspelning av F.W. Murnaus vampyrfilm har återkommit sedan 2015).
Berättelsen kretsar kring fyrtornets bländande sken. När Winslow frågar vad som hände med hans föregångare svarar Wake att hans förra kollega trodde att det vilade en förtrollning över fyrlampan: ”Went mad, he did.” Vansinnet tar också ett fast grepp om berättelsen ju mer de två männen dras till det förföriska ljuset. När en storm bryter ut och de två männen finner sig strandsatta på ön börjar de så småningom använda kopiösa mängder brännvin som socialt smörjmedel, men släpper aldrig garden eller sin ömsesidiga misstänksamhet.
The lighthouse är filmtekniskt imponerande och har en utsökt, snustorrt ålderdomlig dialog som inte bara skapar en senromantisk skräckstämning, utan lägger även grunden för många komiska replikskiften. Men kanske bär det även med sig viss tveksamhet kring filmens ton. Ibland blir det väl humoristiskt och inte vansinnigt nog.
Skräckgenrens väg till filmens finrum tycks ju allt oftare vara snitslad med komiska inslag, även om regissörer som Jordan Peele och Peter Strickland har olika tonträff, uttryck och intentioner. I vissa fall verkar skratten stå i vägen för kalla kårar. I Svenska Dagbladet beskrev exempelvis Sebastian Lindvall Ari Asters förhandshajpade Midsommar som en ”svart komedi i bländande solljus som trippar på psykedelisk skräck” och konstaterade besviket: ”Tyvärr blir det för mycket av det roliga.”
Även om det aldrig är solen som bländar finns en liknande dynamik i The lighthouse. Ibland står komedin, som i sig är väl genomförd, i vägen för att obehaget ska matcha nivån i The witch. The lighthouse kryper inte riktigt under huden. Hallucinatoriska inslag med läskiga fiskmåsar, monstruösa tentakler och sjöjungfrur är lite för visuellt slående för att verkligen få håret att resa sig. Ändå är det ett rent nöje att följa framför allt Winslows sviktande psyke. Precis som i Claire Denis High life lyckas Pattinson hålla min uppmärksamhet med de mest triviala sysslor. Det blir aldrig tråkigt att iaktta hans dagliga slit, självbefläckelse och supande, eller för den delen den psykologiska katt och råtta-lek duon ägnar sig åt. Det råder ingen tvekan om att Eggers är en regissör vars fortsatta karriär ska bli intressant att följa.
Läs också: Efter 1600-talsskräckisen The witch kommer du aldrig mer vilja leka tittut
