FILM. Joker (Todd Phillips, 2019).
Arthur ”Happy” Fleck (Joaquin Phoenix) drömmer om att bli ståuppkomiker och att få medverka i talkshowen som leds av den karismatiske skitstöveln Murray Franklin (Robert De Niro). Om dagarna arbetar Fleck som clown, men det är en anställning som på grund av hans egenartade, och enligt omgivningen obehagliga, skrattparoxysmer – möjligen orsakade av ett skalltrauma i barndomen – ständigt hänger löst. När han blir påkommen med att bära vapen till ett gig på ett barnsjukhus förlorar han slutligen sin anställning och hans redan labila psyke får det allt svårare att skilja på fantasi och verklighet. Samtidigt satsar Thomas Wayne (Brett Cullen), överhuvudet för Gotham Citys rikaste familj, på att bli borgmästare för det alltmer socialt turbulenta staden.
Joker är en magstark film. Men den är det på flera sätt än det uppenbara, det vill säga att den är fruktansvärt kuslig och våldsam. Det är en film som tvingar tittaren att fatta en rad svåra – och faktiskt avgörande – beslut om vad och vem man sympatiserar med. Man tvingas kanske också omvärdera andra filmupplevelser inom den alltmer komplicerade sagan om Batman. The dark knight (2008) – där Joker (Heath Ledger) framstår som ett slags apolitisk urkraft, som liksom Steve Bannon bara ”vill se världen brinna” – hamnar i ett annat ljus. Kulturfilosofen Mark Fishers kritik om att Christopher Nolans hjältefilm i själva verket var en pro-fascistisk propagandafilm, ja, ett långt och maskerat argument för polisstaten, känns inte längre – om det någonsin gjorde det – särskilt långsökt.
Det finns något spöklikt över hur filmen tycks vara en massiv sammansättning filmiska referenser, ett slags citatsamling från filmhistorien som riktar vår uppmärksamhet bak i tiden – från Moderna tider till 2000-talets DC-filmer. Men filmen vill samtidigt göra oss uppmärksamma på en potentiellt revolutionär energi i nuet. På samma sätt som Greta Thunberg lyckas kanalisera en enorm samhällelig intensitet genom sitt engagemang för klimatet, blir Arthur Fleck – senare känd som Joker – gradvis till en upprorisk ikon genom våldet som han i hela sitt liv försökt trycka undan. Filmens regissör Todd Phillips – som i Joker gjort sin karriärs mest betydelsefulla film – lyckas förstärka denna spänning i samtiden med hjälp av en stark förankring i historien.
Men det finns också en mer pessimistisk underton, där revolten ses som något hycklande. Joaquin Phoenix spindellika kropp som Arthur Fleck – nedbantad tjugofyra kilo som förberedelse inför inspelningen – påminner om många tidigare vigilanter. Travis Bickle (De Niro) i Taxi driver (1976) är självklar. Liksom Bickle drivs Fleck av en, enligt honom själv, rättmätig ilska inför ett svikande etablissemang, ökade klassklyftor och ett allmänt moraliskt förfall i samhället. Varför kan inte bara folk vara hyggliga? undrar han i filmens – ironiskt nog mycket våldsamma – avslutande akt. Att De Niro medverkar i rollen tv-stjärna, och som ett slags förkroppsligande av samhällets dekanterande av den allmänna hyggligheten, är både en skickligt tillfogad humoristisk touch och något som ger filmen ett extra djup.
I King of comedy (1982) spelar De Niro Rupert Pupkin, en misslyckad ståuppkomiker som drömmer om att få medverka i Jerry Langfords (Jerry Lewis) talkshow. När hans dröm verkar mer eller mindre ouppnåelig genom lagliga medel, bestämmer han sig för att kidnappa Langford. De Niro har nu, cirka fyrtio år senare, blivit till det etablissemang som han satte sig upp emot i tidigare roller. Och han straffas för det. Men vad säger det om Flecks uppror? Kommer även det, liksom Bickles och Pupkins, att visa sig vara byggt på falska grunder? Vi får stifta bekantskap med en anmärkningsvärt nollställd och humorbefriad Bruce Wayne, här ett litet barn, i ett kort möte. Som att den blivande hjältefiguren redan här signalerar att det inte kommer finnas utrymme för Flecks maniskt skadade skratt i framtiden.
Phillips regi är rasande skicklig. Han får nästintill varje bild att verka skitig och hemsökt. Phoenix är givetvis helt makalös som darrande psykfall som formligen kräks upp skrattanfall. Det är ett rollporträtt som är plågsamt att titta på, och som – utöver De Niros historiska rollporträtt – också för tankarna till Lynne Ramsays fantastiska You were never really here (2017), som även den frontar med en fantastisk Phoenix. Ett par sliskiga och direkt onödiga element drar dock ner helhetsintrycket, och ibland hade Phillips gärna fått tygla Phoenix gradvis mer extravaganta utsvävningar.
Joker kammade hem guldlejonet vid Venedigs filmfestival, ett av filmvärldens finaste priser. Det är rätt vanligt att annars kloka kritiker (ingen nämnd, ingen glömd) talar illa om så kallade ”superhjältefilmer”. Det är idiotiskt. Jag tror att Joker är den film, tillsammans med Avengers: Endgame (2019), som kommer att ändra denna elitistiska attityd. Detta är nämligen popkultur av vikt, en film som vare sig vi vill det eller inte förklarar något om samtiden. Filmens alternativa 1981, där elitens arrogans skapar oregerliga aggressioner, är trots allt inte så avlägsen vår egen tid.
