FILM. Draug (Klas Persson, Karin Engman, 2018). Se filmen här.
En skräckfilm som utspelas i Hälsingland, hämtar inspiration från nordiska myter och som prisats på genrefilmsfestivaler. Är Ari Aster redan aktuell med en ny film?
Nej, året innan Midsommar kom filmskaparduon Klas Perssons och Karin Engmans ambitiösa vikingaskräckis Draug. Filmen spelades in sommaren 2016 i Bollnäs, varpå en första klippning fick världspremiär och belönades med två priser på amerikanska genrefilmsfestivalen Screamfest (Thomas Hedengran för bästa manliga skådespelarinsats och Klas Persson för bästa musik). Nu får filmen till slut svensk vod- och bluray-premiär, tack vare genrekämparna Njutafilms.
Hakon den förskräcklige (Ralf Beck) samlar ihop en grupp krigare, inklusive ärrade gamla vapenbroder Kettil (Thomas Hedengran) och den oerfarna fosterdottern Nanna (Elna Karlsson), för att leta rätt på en försvunnen missionär.
Vägen leder mot Nannas mörka förflutna, men innan de stora intrigerna hinner de möta Ormfitt (en häxa med smak för hallucinogena trolldrycker), få sårfeber, höra sällskapssjuka yl från fäbodar och hitta skelett täckta med likmaskar. Men framförallt stöter de på zombies med rötter i nordisk mytologi, så kallade draugar – gengångare som sprider död och galenskap.
Det snålas inte på blod när det väl gäller, men ibland rycks kameran med så mycket i striderna att det blir svårt att hänga med. Nattetid uppstår tätare ögonblick, stärkta av stämningsfulla körer och stråkar, vackra skogsmiljöerna och praktiska effekter som gör draugarna till mardrömslika varelser. Ibland blir dag-för-natt-filtret lite väl extremt, troligtvis för att dölja skönhetsfläckar. Vissa stunder ser man för lite för att ens avgöra.
Nog vill de flesta glömma Tre solar, men den klassiska medeltidskalkonen lever åtminstone kvar som ett slags skräckexempel på hur fel det kan bli när svensk film blickar för långt bak i historien. Draug lär varken få bransch eller publik att ändra uppfattning om den saken, men med dess intressanta koncept och framgångsrika festivalresa visar den åtminstone ett spännande stickspår för svensk skräck.
Läs också: Midsommar är ett vackert helvete dränkt i solljus
