”This is the Sisters brothers” ropar lillebror Charlie (Joaquin Phoenix) innan skott avlossas i ett totalt beckmörker – bara revolverelden lyser tillfälligt upp omgivningen. Det är ett exempel på den prövande och ofta humoristiska distans som fransmannen Jacques Audiard behåller till västerngenren, långt efter anslaget till sin första engelskspråkiga film.
Nog förvaltar Audiard många av västernfilmens troper samt bjuder på en mer specifik bildvink till John Fords Förföljaren och den dörrkarm mot vidderna som blivit en av de mest emblematiska bilderna i genrens historia. Men man skulle lika väl kunna säga att han orienterar sig i genrens periferi, i dess förhistoria och eftermäle.
Många av de attribut som signalerar en västernfilm är äldre än genren själv – en av filmhistoriens äldsta revolvermän drog som bekant vapnet mot publiken redan 1903 i Edwin S. Porters Den stora tågplundringen. Genreauktoriteten Steve Neale menar dock att ordet western påbörjade sin övergång från adjektiv till substantiv först på 1910-talet och att vi först under 20-talet kan tala om en etablerad filmgenre. Filmhistoriker som Charles Musser har istället argumenterat för att Porters film bör räknas som en blandning av de resefilmer och våldsamma brottsskildringar som var populära vid tiden. Snarare skulle Porters senare film Life of a cowboy (1906) kunna beskrivas som regissörens första västern, enligt Musser.
Baserad på Patrick DeWitts roman med samma namn handlar The Sisters brothers på sitt sätt om resande. Den oborstade brödraduons blodstänkta ritt sträcker sig från 1850-talets Oregon till San Francisco – en plats som den dygdlöse Charlie förtjust liknar vid Babylon. Storebror Eli (John C. Reilly) verkar å sin sida längta mer efter den där dörrkarmen, som ju symboliserar ett hem med en krok att äntligen hänga av hölstret på. Även om vägen kantas av konstant brödragroll formuleras så småningom, mellan feberyror och bakfyllespyor, ett förflutet som förklarar varför Eli inte förmår lämna den besvärliga broderns sida.
Målet med deras färd är att mörda en altruistisk kemist vid namn Hermann Kermit Warm (Riz Ahmed) som samtidigt har blivit uppspårad av en annan man, den omständligt prydliga John Morris (Jake Gyllenhaal). Mellan idealisten Warms kritiska syn på samhället, den hövliga östkustsonen Morris och de beryktade bröderna tar en revisionistisk västernfilm form. Tydligast handlar det om att omförhandla mansrollen, en process vars putslustiga ambition hamras in varje gång brödernas namn yttras – ”S – i – s – t – e – r – s”, bokstaverar Charlie, ”like sisters”.
På tiden John Wayne och Gary Cooper byttes ut mot Kris Kristofferson och Warren Beatty omförhandlades och demonterades den klassiska västernhjältens ärbarhet snarare än könsroller. I det avseendet verkar alltså Audiard vilja täcka ny mark i nybyggarlandet.
Men hur sårbar Eli än visar sig, hur godhjärtad Warm än är, känns det som om Audiards uppvisning i manliga relationer inte riktigt löper linan ut. Kvinnliga biroller kan i vanlig ordning räknas till bordellbesök, brödernas mamma (ändå kul att se Carol Kane!) och den endast omnämnda skolfröken som väckt lidelser hos Eli.
Filmen får ny luft när de fyra männen till slut konfronteras med varandra, men kanske skulle Audiard ha vågat sig ännu lite närmare. Inte sin genre – The Sisters brothers navigerar stilsäkert i dess periferi, bland annat genom Benoït Debies natursköna foto – men kanske männen som befolkar den.
