Kaly
Vilken var din spontana reaktion när du lämnade salongen efter Girls of the sun? Vilka känslor och tankar lämnade filmen efter sig?
Zanyar
Jag var frustrerad. Här fanns alla ingredienser för en djupt berörande historia men den smolkades av den franska journalistens (Mathilde) enögda blick på de kurdiska kvinnliga krigarna. Scenerna mellan huvudpersonerna Mathilde och soldaten Bahar var de svagaste, de saknade nerv och var mest utbyte av information snarare än emotion. Scenen där Mathilde visar de estetiska fotografierna hon tagit på soldaterna satte fingret på grundproblemet. Filmen gav inte fler nyanser än mediebilden av de vackra kurdiska amazonhjältinnorna mot de barbariska misogyna IS-monstren. Filmen var som att se på ett fotografi av kvinnorna snarare än att möta dem på riktigt. En postkolonial, exotifierande blick snarare än ett realistiskt porträtt. Vad kände du själv?
Kaly
Ja, en av slutreplikerna tycker jag sammanfattar filmens problem: ”She looks like a queen from a distant past.” Det är en hjälteskildring av en exotisk krigerska. Jag gick ut från bion och kände mig kluven inför vad jag hade sett. Inte tillräckligt provocerad för att skriva en ilsken recension, inte tillräckligt likgiltig för att bara skaka av mig den, utan just kluven. Kunde inte sluta fundera över vem den här filmen är till för. Det känns som en relevant fråga i det här sammanhanget ändå. Vem kommer gilla den? Vem kommer dissa den?
Många kurder kommer att gilla den för att vi är utsvultna på att se oss själva som något annat än offer.
Zanyar
Filmen är gjord för en västerländsk publik och kommer att gillas av de flesta som är okej med att befästa mediabilden som råder. Många kurder kommer att gilla den för att vi är utsvultna på att se oss själva som något annat än offer. Den kommer att dissas av politiskt medvetna som är insatta i frågan. Men vad fick dig att bli berörd och när var du oberörd?
Kaly
Oj, med risk för att framstå som kall så blev jag sällan berörd. Jag blev distraherad av detaljerna som inte skapade trovärdighet hos mig. Till exempel satt jag och tänkte mycket på skådisarnas dialekter och försökte identifiera vilka som var kurder och inte. Sen blev jag tyvärr inte alls engagerad av mor och son-berättelsen. Precis som du sa tycker jag att journalisten Mathilde stod i vägen för den. Tyvärr tycker jag att regissören även misslyckades med att skildra den kvinnliga gemenskapen. Det var som att kameran hela tiden betraktade krigarna med beundran i blicken. Jag hade svårt att bli berörd när jag som åskådare betraktar en journalist som i sin tur betraktar någon annan. Det var för många lager av tittande. För lite närhet. Vad tyckte du om skådespeleriet?
Zanyar
Golshifteh Farahani har en tendens till att spela över men i rollen som Bahar hittade hon en återhållsamhet som ibland bröt ut i trovärdiga känsloexplosioner. Hon bar filmen på sina axlar med hjälp av välcastade biroller. Däremot lyckades inte Emmanuelle Bercot komma bakom skinnet på karaktären Mathilde. Henne fick jag aldrig grepp om, inte ens när filmen avslutades med en tre minuter lång monolog där hon förklarade sin motivation.
Kaly
Personligen har jag en svaghet för närbilder. Jag förförs lätt av intimiteten som kan uppstå när gränsen mellan åskådare och vita duken liksom suddas ut. Att låta sig bli uppslukad av ett ansikte är filmmagi när den är som bäst. Husson använde mycket närbilder av Bahars ansikte, men det funkade inte för mig. Jag tror att det beror på inramningen med änglalik ljussättning och glorifierande kameravinklar. Bahar framställdes mer som en antik skulptur än en levande rollfigur. Hon är också så otroligt vacker, hon såg ut som en modell i gerillakostym. Jag tänkte hela tiden på kritiken som uppstod efter att H&M för något år sedan gjorde en kollektion där dom sålde plagg inspirerade av kurdisk gerilla. Inte för att filmen är en H&M-produkt men estetiken påminde mer om catwalk än kamp.
Zanyar
Vi som upplevt krig på riktigt vet att det är skitigt, fult och miserabelt. De välsminkade, vackra soldaterna och de perfekt ljussatta bilderna skulle vara ögongodis men hade en besk eftersmak. Estetiken skapade ett filter som förförde men fjärmade mig från historien. De otaliga, långa närbilderna på Golshifteh kändes som att teamet kollektivt blivit förälskade i henne.
Kaly
Skriver under på det hundra procent. Varför tror du att de har castade iranie-franska Golshifteh Farahani för att spela huvudrollen? Varför valde de inte en kurd?
De välsminkade, vackra soldaterna och de perfekt ljussatta bilderna skulle vara ögongodis men hade en besk eftersmak.
Zanyar
Det finns skickliga kurdiska skådespelerskor och det är politiskt problematiskt att en film om kurdernas kamp ses ur en fransyskas ögon med en persisk huvudroll. I tidigare filmer där Golshiftehs har haft kurdiska roller har det varit direkt pinsam, men nu hade shapeat upp språket till en acceptabel nivå. I det här fallet tror jag att producenterna behövde en stjärna till finansieringen. Än så länge har vi inga kurdiska skådespelerskor som kan dra in stålar på samma sätt. De behövde förmodligen också en fransk koppling, Golshifteh lever ju i exil i Paris.
Kaly
Hon har säkert blivit bättre på att prata kurdiska (såg i eftertexterna att de hade språkcoach för både sorani och kurmanji), men det störde ändå min upplevelse av filmen. Särskilt scenen där hon skulle ge peptalk till truppen. Jag hade svårt att ta till mig den scenen på grund av att hennes persiska uttal. Det fanns flera såna detaljer som gjorde att filmen inte kändes äkta för mig. Är det viktigt att filmen är autentisk?
Zanyar
Jag tycker att det alltid är viktigt att en film är autentisk, särskilt när den skildrar en folkgrupp som nästan aldrig syns på duken. När det är så få skildringar som når ut får varje film en ofrivilligt definierande effekt. Hittills har kurder nästan alltid skildrats som offer, därför är det ändå befriande med en hjältehistoria, även om den inte känns autentisk.
Kaly
Din kommande film handlar ju om en son som blir lämnad av sin mamma för att hon ska ut i krig. Du vill berätta om hur det är att vara barn till gerillasoldater och bli övergiven av sina föräldrar eftersom kampen är viktigare än familjeliv. I Girls of the sun är det precis tvärtom omvänt. Bahars motivation är till stora delar just att hitta sin son och återförenas med honom. Vad tyckte du om det? Varför tror du att de har valt den berättelsen?
Zanyar
Historien om en mamma som blir soldat för att rädda sin son är högst trovärdig, men jag hade hellre tagit bort den franska journalisten och fördjupat mig i mammans historia. Journalisten tvingade fram en flashback-struktur som blev spretig. I min film, som kommer heta Lejoninnan, är sonen hindret snarare än skälet till att bli soldat. Den skildrar en mammas process att överge sin son, för att kämpa för något större. Fanns det nåt i filmen som anspelade på klichéer eller stereotyper som störde dig?
Kaly
Ja, det var vissa detaljer som störde mig. Till exempel i början när kvinnorna dansar halparke för första gången. Fan vad jag har längtat efter att få se det på film! Här är ett gyllene tillfälle att presentera kurdisk folkdans som en källa till gemenskap och autonomi, men istället för att köra kurdiskt soundtrack (shout out till Sivan Perwer) så väljer Husson typ någon sentimental pianomusik. Det blev en enorm kontrast. För mig betyder halparke glöd, livsglädje, att ta plats, och så vidare. Men med den här blödiga musiken var det som att kraften i dansen gick förlorad. Alltså får man spela klassisk musik till Halparke? Varför tror du Husson gjorde det valet? Vad var poängen? Jag blev så sjukt irriterad på det här haha.
Zanyar
Jag tycker att musiken och ljudläggningen i filmen höll en hög nivå, men just den scenen återspeglar det franska filtret som skymde sikten under hela filmen. I stället för en autentisk skildring av en uråldrig kurdisk tradition för sammanhållning, kampvilja och livsglädje blev det en slowmotion-sekvens till sentimental musik. Filmskaparnas brist på kunskap om kurdisk historia blir extra tydligt just den scenen.
Kaly
Jag håller med. Samtidigt som jag, utsvulten som jag är, ändå känner mig tacksam över att det görs film om kurder. Skulle du ändå vilja rekommendera Girls of the sun? Och vilka förhoppningar har du på kurdisk film i framtiden?
Zanyar
Jag är kluven som du men rekommenderar ändå filmen. Stötte på en kurdisk regissör idag som dissade filmen som artificiell. Vi pratade om våra drömmar om en kurdisk ny våg där vi går samman och skapar en renässans med autentiska berättelser inifrån. Det är upp till oss i diasporan när kurderna i Kurdistan är så förtryckta.
