På årets guldbaggegala gick priset för bästa kvinnliga huvudroll till Lene Cecilia Sparrok för rollen som Elle Marja i Sameblod. Det är den samiska renskötarens första insats framför kameran och hon är bara en i raden av debutanter som har prisats på senare år i samma kategori. På galorna mellan 2013 och 2015 mottog amatörtrion Nermina Lukac (Äta sova dö), Edda Magnason (Monica Z) och Saga Becker (Nånting måste gå sönder) huvudrollsbaggarna.
Faktum är att över hälften av alla som har vunnit priset sedan 1997, har varit just oerfarna skådespelare under 30. Trots att det inte har framträtt lika tydligt av den manliga huvudrollsbaggen, där ett flertal debutanter har varit nominerade men inte tagit hem priset, är det uppenbart att fler och fler produktioner skippar skådespelaragenturer och letar sig ut i landet för att hitta rätt okända personer till rätt roll. Eller som i fallet Magnason: en känd sångerska i rollen som en ännu kändare sångerska. Samtliga prisade amatörskådespelare har biografiska beröringspunkter med rollfigurerna de porträtterar.
Som framgår av titeln till Gabriela Pichlers Amatörer är äkta människor snarare än skolade aktörer både en del av tematiken och själva skapandeprocessen. Hon uppskattar att ”98 procent” av de medverkande framför kameran inte har någon tidigare erfarenhet av skådespeleri. På rollistan finns det en uppsjö av nomineringsalternativ till nästa års guldbaggegala.
– När jag och Jonas Hassen Khemiri jobbade ihop på grundmanuset finslipade vi filmens idé och hittade en konstnärlig vision, men mycket tillkom av människorna vi hittade under resans gång, säger Gabriela Pichler. Det kunde till exempel vara att de hade familjemedlemmar som också är jättefina och då kunde det hända att vi utökade casten. Jag tycker att livet oftast är mer oförutsägbart än fiktionen. Castingen kan göra att den här känslan av livfullhet blir en del av filmen.
Amatörer utspelar sig i den fiktiva kommunen Lafors och handlar om gymnasieungdomarna Aida (Zahraa Aldoujaili) och Dana (Yara Aliadotter) och deras hemmasnickrade försök till reklamfilm för hembygden. Genom mobilkamerans objektiv fångar de mannen och kvinnan på gatan mitt i språnget – människor som i själva verket först genomgått en lång castingprocess, med bland andra rollsättare Archana Khanna och ett helt castingteam bakom provfilmningskameran.
– Den svåraste uppgiften är att hitta sätt att nå just de människor som vi är ute efter, berättar Gabriela Pichler. Där måste man lägga mycket tid på att skapa förtroende, att lyfta röven från skrivbordet och bege sig ut. Det räcker inte med att skriva en lapp och sätta upp den i byn när vi spelar in i Svenljunga, det är ingen som ringer på såna lappar. Och det är kanske inte alltid folk som går någon dramakurs på sin fritid som vi vill provfilma. Det kan vara människor som har stått på en fabrik hela dagen och sedan går raka vägen hem.
”Jag tycker att livet oftast är mer oförutsägbart än fiktionen. Castingen kan göra att den här känslan av livfullhet blir en del av filmen.”
Samtidigt som media gärna vältrar sig i framgångssagan om filmstjärnan upphittad på gatan eller applåderar regissören med absolut gehör för autenticitet, glöms oftast rollsättaren bort. Men idag har casting blivit en av de mest noggranna och tidskrävande delarna i förproduktionen. På en filminspelning med professionella skådespelare tar castingen ofta en eller två månader. På en film med majoriteten amatörer i rollerna kan castingen ta upp till ett år i anspråk.
Medan icke-professionella skådespelare framför kameran är ett fenomen lika gammalt som filmen själv, är rollsättare en yrkesroll som inte har funnits i Sverige i mer än 30 år. När jag pratar med Charlotta Hansen, som bland annat har castat Daniel Alfredsons Tic tac och tv-serien Barnens detektivbyrå, berättar hon att frilansande rollsättare dök upp först i slutet av 80-talet: ”Den första var Olle Westholm med firman Olle Westholm Rollsätteri. Innan dess så fanns det bara ett par damer på SVT och ett par på SF”.
Tittar man på förtexterna till äldre svenska filmer så saknas mycket riktigt rollsättare eller castingansvarig. På 60- och 70-talet ringde oftast regissören de skådespelare hen ville jobba med och bestämde ett möte. Testprov förekom, men oftast var det fingertoppskänslan som styrde. Typecasting, eller street casting, kallas det slags sökande bland ”vanliga människor” som flera av dagens filmer grundar sig på.
– Street casting är ett lite förenklande ord, det låter som att man är ute på stan bland folk hela dagarna, det är inte riktigt så det går till, säger Pauline Hansson.
Hon har varit castingansvarig på bland annat Ruben Östlunds The square, Peter Grönlunds Tjuvheder och Goliat, som alla har personer utan skådespelarerfarenhet i viktiga roller.
– Typecasting handlar mer om att hitta så nära karaktären som möjligt, och då letar man i vissa områden. Det är mycket förarbete och research, mer än att man bara går ut på stan. Men det händer det också, säger hon och tar ett exempel från The square.
Tiggerskan som vill ha en chicken ciabatta, utan lök, på 7-Eleven, var ett resultat av tålmodigt sökande. Både amatörer och erfarna skådespelare sökte till rollen, som till slut gick till Sofia Ciuraru, en rumänsk tiggerska även i verkligheten.
– Där gick jag med en tolk i flera veckor på Stockholms gator och provfilmade kvinnor och män som tigger. Då provfilmade vi faktiskt direkt på gatan.
Hon har också arbetat med Peter Grönlunds Goliat, som handlar om en tonårig kille i Norrköping som slits mellan att ta hand om sin kriminellt belastade far eller att sticka iväg med flickvännen. När Peter Grönlund skrev Tjuvheder hade han Malin Levanon i tankarna för huvudrollen, och anpassade rollbesättningen efter henne – nio av tio var amatörer. I Goliat är hela ensemblen, så när som på en finländsk skådespelare, amatörer.
– Det med började med att han gick igenom karaktärerna och vad han hade tänkt i utseende, ursprung, dialekt och personlighet. Och i Peters fall är det viktigt att personen som spelar karaktären måste kunna relatera på riktigt till rollen.
Tillsammans med två assistenter åkte Pauline runt i Norrköping och letade efter personer som kunde passa in på beskrivningarna. Huvudrollen var särskilt svår och 900 olika killar i 17-årsåldern provfilmade utan framgång. När de till slut hittade rätt hade både Pauline och regissören börjat tvivla på om den typen de sökte överhuvudtaget fanns i verkligheten och funderade på att ändra manuset.
– I manus skulle han vara smal, tunn, helst inte tatuerad. Han som det blev var vältränad, muskulös och heltatuerad, men vi löste det genom att ha långärmat och smink på halsen för att ta bort tatueringar. Sen gick han ner väldigt mycket i vikt innan inspelning. Han fick sluta gymma, säger Pauline Hansson.
”Jag kan tillbringa timmar på att bara stalka på Facebook. Till slut dyker väldigt intressanta ansikten upp. Man får så mycket känsla av hur en person är genom en bild.”
Att hitta rätt är att leta rätt. Jakten på en 17-åring med brokig bakgrund innebär skolbesök och sena fredagskvällar på fritidsgården. Arbetet med Tjuvheder ledde till såväl Stadsmissionen och Convictus som Björns trädgård och Sergels torg för att ta kontakt med människor från den undre världen.
Och efter de hemlösa missbrukare i Tjuvheder var hoppet drastiskt till kultureliten i The square. Men tankesättet var detsamma för Hansson: att leta på de ställen där klientelet kan tänkas finnas. Bukowskis-event och konstgallerior var nu hjälpsamma forum för att leta rätt på statister, avancerade statister och mindre roller.
– Det var jätteviktigt för Ruben att alla som medverkade, varenda minsta museibesökare, skulle kännas som att de hörde hemma i det rum de förekom. Man märker i The square att folk är vana i sina roller. Det höjer bildens värde.
I den redan klassiska scenen där Terry Notary som performanceartisten Oleg går lös som en apa på Grand Hotel, figurerar en stor del av den svenska konsteliten bland de uppklädda middagsgästerna, däribland konstsamlarna Anna-Stina Malmborg och Gunnar Höglund. Och nog ser många av dem ut att vara födda i smoking och långklänning.
Till castingen av PR-killarna som pitchar reklamidén till filmens kvadratiska konstinstallation provfilmade enbart personer ur PR- och reklambranschen.
– De fick till uppgift att utan manus sälja in just det projekt de gör i filmen, berättar Pauline Hansson.
Rollerna gick slutligen till Martin Sööder och Daniel Hallberg, den senare känd som instagramhumorist. Hansson upptäckte honom på en bar där han spelade skivor.
– Bara några veckor efter att de hade fått rollerna så blossade Daniels instagram upp. Han har faktiskt vänt lite på den storyn själv och påstått att jag hittade honom där. Men det är fel, säger hon.
Men otänkbart hade det inte varit. Fler och fler upptäcks via sociala medier. Möjligen är vår tids casting, i sin strävan efter autenticitet, inte bara ytterligare ett steg bort från ateljéerna, utan även en naturlig följd av vårt digitala samhälle där den idealiska huvudrollsinnehavaren kan finnas ett par knapptryckningar bort.
– Jag kan tillbringa timmar på att bara stalka på Facebook, säger Pauline. Till slut dyker väldigt intressanta ansikten upp. Man får så mycket känsla av hur en person är genom en bild.
Pauline Hansson jobbade av och på i totalt sju månader med Goliat, med The square i fem-sex månader med casting enbart. Med den tid som det tar blir castingen automatiskt en del i det kreativa beslutstagandet. Det händer att roller skrivs in i manus för att färgstarka personligheter påträffats under eller innan inspelningen. Eller som i fallet med Tjuvheder, att statister på inspelningen har anmärkt på repliker som ingen skulle säga, och med sin expertis bidragit till dialogens rätta ”tugg”.
– Jag vet att Malin Levanon i Tjuvheder lärde sig mycket av statister som bara hängde på inspelningen, saker som ingen annan i teamet kunde hjälpa till med, säger Pauline Hansson. Det är fint att se hur proffsen och amatörerna tar och ger av varandra.
För regissören Gabriela Pichler, som liksom Grönlund förlitar sig på amatörer framför kameran, startar castingen samtidigt som manuset håller på att skrivas.
– Det är något jag sätter igång med nästan direkt. Det påverkar manuset så mycket. De människor vi hittar är ibland bättre än karaktärerna som jag kan hitta på, säger hon och drar upp ett exempel från förarbetet på Amatörer.
– När vi var på en skinnfabrik så skulle deras personalchef visa oss runt. Och medan han visar oss runt så tänker jag att han skulle vara perfekt som kommunchef till den här filmen! Då har vi både en person som ska guida oss runt på den här platsen, som också bjuds in till provfilmning. Så är det ofta. Det hände även med Äta sova dö, med chefen som var tvungen att säga upp folk. Location kan ofta ge personer.
Det är också ett sätt för henne att testa sin vision, se om karaktärerna håller i praktiken.
– Det är lätt att fantisera, men det är svårare att få till nånting i praktiken. Jag vill inte bygga luftslott som sen inte går att genomföra, säger Gabriela Pichler.
Och när det kommer till att söka stöd så har den tidiga castingprocessen visat sig vara effektiv. För utvecklingsstödet som hon fick till debutfilmen Äta sova dö, en knapp summa jämfört med vad film annars kostar, så åkte hon med ett miniteam till den grönsaksfabrik som hon ville filma på, och lät personalen och Nermina Lukac spela in små scener. Resultatet blev ett kraftfullt medel för att få finansiärerna och konsulenterna i gungning.
Ett kraftfull medel, ja. Icke-professionella skådespelare har varit föremål för fascination hos filmskapare sedan filmens begynnelse, om det så har varit för att injicera en dos dokumentär känsla in i fiktionen, dekonstruera skådespelarkonsten i sig eller för att utmana de gängse konventionerna i hur man gör film.
Visst går det en röd från vad Sergej Eisenstein kallade ”typage”, det vill säga icke-skådespelare i ledande roller valda på grund av deras likhet med karaktären utifrån fysiska attribut eller sociala och politiska läggningar, till dagens typecasting à la Pichler och Grönlund. Däremellan har icke-skådespelare varit ständiga följeslagare i filmmediets experimentella förnyelseprocesser, vare sig det rör sig om Robert Flahertys hybriddokumentärer, den italienska neorealismen eller Robert Bressons ”modeller”. Men vad är det då en amatör bidrar med som en professionell skådespelare inte kan?
– Det är en viss naturlighet, säger Pauline Hansson. De har inte skådespelarnas verktyg att lägga på känslor. De kan inte göra situationen mer allvarlig än vad den är. Ta till exempel en gymnasielärare som har en stökig klass. En riktig gymnasielärare har en trygghet i sin roll som pedagog. En skicklig skådespelare som aldrig har stått och varit lärare har svårare att uppnå den äktheten.
Man kan dra en parallell till vad Robert Bresson sa om icke-skådespelare i en intervju: ”I want the essence of my films to be not the words my people say or even the gestures they perform, but what these words and gestures provoke in them.” Har man hittat en person i samklang med karaktären, så är trovärdigheten löst långt innan kameran slås på.
Ja, nog är ryktet om filmskådespelarens död betydligt överdrivet. Om inte annat för att många varken har råd eller tid att lägga ner ett halvår enbart på casting.
När Harold Russell, krigsveteranen som förlorade båda händerna under andra världskriget, fick en bärande roll i De bästa åren från 1946, så var regissören William Wyler ursinnig när han fick reda på att producenten Samuel Goldwyn hade skickat honom på skådespelarlektioner. Wyler föredrog Russells oskolade skådespeleri. Om det var det som ledde till hans birolls-Oscar kan man undra, men nog ser många regissörer icke-skådespelarens oförstörda och omanierade egenskaper som en fördel.
– Det jag gillar är när folk kommer in utan förutfattade meningar om ”hur det går till”, säger Pichler. De vet inte hur det är på filmset eller har en färdig uppfattning om vad skådespeleri innebär. Och det betyder att jag själv kan forma det ganska mycket. Det ger mig större kreativ frihet.
Det kan sticka i ögonen på yrkesstolta skådespelare som, med all rätt, försvarar sitt gebit.
– Det har hänt några gånger att jag hört någon klaga i stil med ”varför ska jag gå scenskolan i tre år när jobben ändå går till amatörer?” Men det är långt ifrån verkligheten, menar Pauline Hansson.
Ja, nog är ryktet om filmskådespelarens död betydligt överdrivet. Om inte annat för att många varken har råd eller tid att lägga ner ett halvår enbart på casting.
– Ibland undrar vi i teamet varför vi ska göra det så svårt för oss hela tiden, säger Gabriela Pichler. Helt plötsligt ser man en annan svensk film där det klassiska skådespelargardet är med och man blir lite trött över hur enkelt det kan vara för vissa att göra casting för en film. De kanske bara tar upp en telefon och ringer ett samtal.
Att lägga ner tid på att hitta begåvade amatörer var för Pichler en fråga om representation när hon började göra film.
– Länge var det ganska homogent vilka som gjorde film. Skådespelarna lät likadant, pratade på ett visst sätt, i alla fall ur mitt perspektiv. Det var en övre medelklass eller en akademisk miljö som skildrades. Jag saknade att se min egen verklighet. Det var en motivation när jag började med film. Och det ser lite mer annorlunda ut nu än när jag själv var yngre.
Men det finns en allvarlig risk när man sysslar med äkta människor. Karaktärerna kan ibland hamna för nära den som gestaltar den, något som man måste tänka på inte minst när det kommer till filmer som tar upp svåra ämnen, som kan väcka minnen eller skapa påfrestningar. En farozon är barn- och ungdomscasting.
– Det finns en anledning till att Socialstyrelsen har sekretess och inte kan förmedla kontakter när man letar efter barn med erfarenheter som har lett till att de är placerade, säger Hansson. Då händer det att jag letar runt bland teaterapor och jättecurlade barn som inte vill annat än att stå på scen.
Likartat ges krävande vuxenroller åt proffs. Den enda professionella skådespelaren som är med i Goliat engagerades för att hans uppgifter i filmen, som bland annat innefattade en gråtattack och scener i berusat tillstånd, var lite för mycket att begära av en amatör.
”Det är inte helt lätt för typecastade personer att få roller i andra filmer. Och det har jag varit mer tydlig med att kommunicera den här gången.”
Eller för att dra ett motsatt exempel från filmhistorien: När Fritz Lang lät riktiga kriminella medverka i rättegångsscenen i M från 1931, slutade det med att 25 av dem greps under inspelning. Ingen lär ha ropat ”Allt för konsten!” på väg till häktet.
Sedan bilden av den hoppfulla skådespelaren som knackar på drömfabrikens port har ersatts av rollsättare som jagar äkta människor på gator, och sociala medier, för att ge liv åt filmerna, så är den viktiga frågan kanske en fråga om moral. Risken finns att den nya filmstjärnan blir en förbrukningsvara. Med casting av äkta människor kommer ansvar. Det är alltid bara en film. Det är aldrig bara en film.
– Ja herregud, det ansvaret håller jag på att gå under av, säger Pichler. Det är jobbigt särskilt när en film ska bli klar och vissa är bortklippta, inte för att de har gjort en dålig prestation, utan för att det i slutändan handlar om en film som ska bli 1 timme och 42 minuter.
Pauline Hansson är numera noggrann med att informera alla ovana skådespelare vad filmandet innebär.
– På Tjuvheder var man bästa vän med alla och sen vill man upprätthålla det efteråt, för att ta något slags ansvar. Det uppstår ju en stor tomhet, det gör det för alla. Men jag klarade inte av det mer än ett par veckor och sen behövde jag ta en paus från allting. På Goliat har jag varit mycket mer tydlig med att det uppstår ett tomrum efteråt och att det kommer att ta lång tid innan filmen kommer ut. När den väl gör det så kommer det att blossa upp en liten PR-storm. Sen kommer den också att lägga sig och alla går vidare. Det är inte helt lätt för typecastade personer att få roller i andra filmer. Och det har jag varit mer tydlig med att kommunicera den här gången.
Nej, en typecastad amatör blir just lätt… typecastad. Men de senaste årens guldbaggebelönade aktriser tycks ha tagit kändisskapets baksmälla med ro. Nermina Lukac deklarerade i en intervju, tre år efter Äta sova dö, att hon hade andra drömmar än skådespeleri, och ville jobba med barn och ungdomar. Och årets guldbaggevinnare Lene Cecilia Sparrok har förmedlat att det blir svårt att kombinera skådespeleriet med renskötseln.
När jag talar med Hansson arbetar hon på Roy Anderssons nästa film. Även han arbetar med amatörer, men arbetssättet är den raka motsatsen till Peter Grönlunds metod. För Andersson som jobbar scen för scen, tar det flera veckor att bygga upp en scenografi. När det kommer till casting återanvänder han ofta folk från sitt enorma statistregister.
– Han har ett helt rum med pärmar, med personer som har skrivit in sig ända sen 1980-talet, säger Hansson som har arbetat sporadiskt under ett år på filmen och engageras till specifika scener som kräver en mer ambitiös casting. Vi filmar en misshandelsscen nästa vecka, med ett par som ska slåss på riktigt. Jag trodde att det skulle vara svårare att hitta kvinnan som tar emot slagen, men det var faktiskt klurigare att hitta män som ville slå. Det är ju bra, säger Pauline Hansson.
För Gabriela Pichler handlar det inte om att lägga scen till scen, utan hon jämför istället processen med att tillverka ”någonting av trä eller dreja en kruka”. Under klippningen kan hon märka att det saknas något och då gäller det bara att filma mer. Kanske rentav hitta några nya äkta människor.
– Det är något jag verkligen brinner för. Castingen har varit stommen i allt jag gjort, som allting annat har fått anpassa sig efter. Till exempel hur Johan Lundborg får sköta fotot. Det ställer enorma krav på fotografen och lyhördhet inför situationen. Man måste vara med på noterna på ett annat sätt, nästan som en dokumentärfilmare. Personalen måste vara snälla och ta hand om förstagångsskådespelare, man måste anpassa sig efter om någon har speciella behov eller anställa en tolk om någon inte kan svenska. Jag vet inte hur många översättare vi använde, men det talas nio olika språk i filmen. Att arbeta med amatörer påverkar produktionen i alla led. Det gäller även kostym och mask, som behövde arbeta på ett annat sätt. Det går inte att alltid att köpa någonting second hand för rollkaraktären och förvänta sig att den här personen vill ha second hand-kläder på sig, när den ska vara med på film och vill vara fin, säger Gabriela Pichler.
