Morgonsolen ligger som en fläckig filt över ett ungt punkband. De kvicknar till, slangar bensin, gör en intervju, går miste om ett gig och fixar ett nytt. Bara ännu en dag på turnén tills de går av scenen på en skitig skinheadklubb mitt ute i ingenstans.
I bandets loge, lokalens gröna rum, får bandmedlemmen Pat (högspänt spelad av den för tidigt bortgångne Anton Yelchin) syn på ett färskt lik. Stämningen blir hotfull, muskelmän tillkallas. Dörren låses i panik och det bångstyriga bandet trängs nu i syrebrist med vidrigt våld i luften.
Trots en så rivig Yelchin tillhör strålkastarljuset Patrick Stewart. Här ser vi den brittiske skådespelaren, annars förknippad med intelligenta, lugnande ledargestalter som Jean-Luc Picard i Star trek och Charlies Xavier i X-men, förbruka allt förtroendekapital i rollen som skinheadskurken Darcy. Hans otäckaste egenskap? Man vill tro på varenda bortförklaring, hela tiden. Annars kommer det aldrig att sluta väl.
Trovärdighet var något som Jeremy Saulnier jobbade skickligt med även i genombrottsverket Blue ruin från 2013. Det fumliga, omständliga och meningslösa våldet lyfte hämndfilmen till oanade höjder, men istället för att servera hämnden kall gjorde den det på eget vis, i något slags mer vardagsnära rumstemperatur. Huvudrollen spelades också av den mer anonyme Macon Blair (som dessutom dyker upp Green room).
I Saulniers nya färgfilm har den lågmälda blodspillan ersatts av ett mer forcerande underhållningsvåld. Vilken våldsvariant som gör starkast avtryck beror på tycke och smak. Green room är rappare, roligare, mer polerad och säkrare i spel och uttryck, men också mer välstrukturerad och mindre överraskande spontan.
Hur som helst är filmen bland det häftigaste i genrefilmväg man kan se just nu. Likt något nytt, energiskt band som man inte kan sluta headbanga till. Som man bara vill tipsa varenda vän och bekant om.
