FILM. Min pappa Toni Erdmann (Maren Ade, 2016). Se filmen här.
Två års boende i Tyskland har lärt mig detta: det stämmer inte att tyskar inte har humor. Däremot är den obegriplig för en svensk. Man letar förgäves efter en metanivå, efter något som ska förklara varför annars sofistikerade människor skrattar ihjäl sig åt snubbel, nakenhet och män i peruker, men jag tror faktiskt inte att någon sådan nivå finns. Gud vet varför, men de tycker nog bara att det är roligt.
Samtliga dessa ingredienser finns representerade i Maren Ades tredje långfilm Min pappa Toni Erdmann. Här heter deras fanbärare Winfried Conradi (Peter Simonischek) och är en halvpensionerad, proggig musiklärare och spelevink som för säkerhets skull aldrig lämnar huset utan ett par löständer i fickan, för man vet ju aldrig när man får en chans att klä ut sig. Att tiden litegrann har sprungit ifrån honom verkar inte göra så mycket: Winfried håller sig sysselsatt, till exempel genom att sätta upp barnteater och försöka lura i brevbäraren att han är sin nyss frigivna missbrukarbror.
När Winfrieds älskade hund dör blir det svarta hålet i hans själ plötsligt akut. Han bestämmer sig för att hälsa på sin dotter Ines (Sandra Hüller) i Bukarest, där hon jobbar som managementkonsult åt ett bolag som utvinner olja under högst tvivelaktiga omständigheter. Till skillnad från sin far är Ines en klassisk typ A-personlighet som aldrig tycks stänga av telefonen. Båda är de barn av sin respektive tid, han av ett gör-det-självigt 60-tal, hon av en globaliserad och uppkopplad hyperkapitalism, och de kan över huvud taget inte förstå varandra.
Med andra ord är det upplagt för missförstånd, och de första konflikterna inträffar direkt. Winfried hinner inte vara länge i Bukarest innan han stöter sig med både Ines och hennes arbetskamrater. Som tittare känner man med dem båda två. Dels med Winfried, som gör allt för att få sin dotter att skratta; dels med Ines, som begripligt nog blir frustrerad av pappans fullständiga brist på taktkänsla. Själv blir jag alldeles kallsvettig av tanken på att mina föräldrar skulle hälsa på oannonserade en helg då jag behövde jobba, och de klär inte ens ut sig.
Det gör däremot Winfried. När helgen är över stannar han kvar i Bukarest i egenskap av sitt alter ego Toni Erdmann. Denne Erdmann – en ”personlig coach” i röd peruk – ser till att nästla sig in i Ines liv på alla tänkbara sätt, och för att slippa erkänna för sina kolleger att det är hennes pappa spelar Ines helt enkelt med. Det leder bland annat till den tragiska insikten om hur lite hon som kvinna blir tagen på allvar i yrkessammanhang. Så kompakt är sexismen att till och med Toni Erdmann antas vara mer kvalificerad än hon.
Efter en nästan outhärdligt pinsam första timme går Min pappa Toni Erdmann långsamt in i ett mer och mer tragiskt läge. Ju längre filmen fortlöper desto tydligare blir det att alla evangelier är falska, all katarsis tillfällig. Både Ines och Winfried är djupt olyckliga utan att ha ett språk för sina känslor, Winfried för att han tillhör en generation av män som hellre plockar fram lösnäsan än visar svaghet, Ines för att hon inte kan göra det utan att bli läst som överkänslig och inkompetent. Så cirklar de kring varandra, fast i sina respektive hanteringsmekanismer, med bara korta glimtar av försoning här och där.
Utklädningstemat kulminerar i en ganska hysterisk scen där den ena av dem är naken och den andra (gissa vem) iklädd en bulgarisk kukeridräkt. Stämningen i biosalongen går från munter till extatisk när sprickorna i borgerligheten vidgas till en avgrund. Sandra Hüller – en tysk Cate Blanchett – är fantastisk hela filmen igenom, men det är kanske här som hon fångar Ines neurotiska bisterhet allra bäst. Många andra hade misslyckats med att ge djup åt den potentiellt ointressanta figuren ”deprimerad karriärskvinna”, men inte Hüller, som till och med gör den svårförglömligt torftiga sexscenen trovärdig.
Min pappa Toni Erdmann var en kritikerfavorit i Cannes, där den som den första tyska filmen sedan 2008 tävlade om Guldpalmen. Man förstår varför. Perukerna till trots är det en helt fruktansvärt rolig och begåvad film, så svår att säga något ont om att det nästan är provocerande. Vi får bara hoppas att den amerikanska remaken uteblir.
